torsdag 13 februari 2014

Direktsändning






I dag fick jag vara med om något nytt, tack vare min nya bok Julmatchen på Västfronten – Fotboll i Ingen mans land 1914. Jag var med i radioprogrammet Nordegren & Epstein i P1. Där fick jag chansen att inför en stor publik och i direktsändning berätta om soldaterna som stoppade första världskriget och i stället sparkade boll.

Här är länken till mitt inslag i programmet:
http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=4058

Två kommentarer i samband med radioprogrammet gjorde mig särskilt glad. Det viktigaste är att både Thomas Nordegren och Louise Epstein var tagna av min berättelse. Jag hade lyckats fånga två så kunniga och skarpa läsare. Det tar jag som beröm. Det andra var en sak som Thomas sa när han ringde till mig i tisdags. Han hade bara läst lite i början på boken men kunde ändå bestämma sig för att bjuda in mig till programmet. Även det tar jag som beröm för mitt sätt att disponera texten. Jag försökte skriva den som en nyhetsartikel, med en effektiv ingress. Och tydligen har jag lyckats med ingressen. Jag fångade en läsare och höll honom sedan kvar.

Det finns också något som jag ångrar att jag sa. Det var när jag liknade soldaternas match vid matcherna på skolgården, då vi slängde våra väskor och jackor på marken som målstolpar och spelade fotboll tills det ringde in. Då ska jag någonting i stil med att ”det har väl du, Louise, inte gjort”. Det var dumt sagt och Louise rättade mig genast. Även hon har spelat fotboll. Min förklaring, som inte är en ursäkt, är att min inre bio spolade tillbaka till 50-talet när jag sa det där och då var inga flickor med och spelade fotboll. Jag borde tänkt på att mycket har förändrats sedan dess.

Efter sändningen gick jag ut på stan för att se hur bokhandlare har ställt min bok i sina butiker. I Akademibokhandeln i Fältöversten fanns den inte med på borden i entrén, som jag hade hoppats. Den stod i knähöjd i historiehyllan. Men den hade i alla fall fått en liten nyhetsetikett.




Och nu byter vi ämne, som Thomas brukar säga i programmet.

I onsdags sände Ekot uppgifter om hur svenska ambassaden i Schweiz samarbetar med ja-sidan i den folkomröstning som ska avgöra om Schweiz ska köpa det svenska krigsflygplanet Gripen. Källorna var några dokument som ambassadören hade skickat till Stockholm i slutet av förra året. Jag önskar att Ekot hade varit snabbare med sin publicering för då hade jag kunnat hänvisa till den i boken.

I Ekots material finns nämligen ett exempel på hur krigssymboler smyger sig in i vardagen, vilket bidrar till att krig uppfattas som mindre förfärligt än det är. Jag nämner detta i boken i samband med att jag ger exempel på hur journalister (bland andra jag själv) har använt krigsord, ofta från första världskriget, slarvigt och utan eftertanke.

Det som jag noterade i Ekots rapportering är att Schweiz försvarsminister vill att ett Gripenplan ska flyga över avslutningstävlingen i den alpina Världscupen senare i vinter. Ministern vill visa upp en flygande kombinerad kanon och bombkastare för en massa människor som har kommit för att titta på en skidtävling. 

Varför tror han att de vill bli påminda om krig? Eller är det så illa att folk – och ministern – som ser ett strömlinjeformat flygplan bara ser på de läckra linjerna utan att tänka på vad maskinen ska användas till? Då måste vi skärpa oss. En stor del av ansvaret ligger på journalisterna.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar