Min vän Åke Barklund är en av de första som har läst min bok Julmatchen på västfronten – Fotboll i Ingen mans land 1914. När Åke hade läst gav han mig beröm, vilket jag gärna slickar i mig eftersom han är en kritisk läsare. Han skrev till och med att de sista två kapitlen är ”lysande”. De handlar dels om vad nutida medlare hade kunnat göra om de fått i uppdrag att mäkla fred under julstilleståndet, dels om hur vi vårdslöst och tanklöst använder de ord från första världskriget som har blivit en del av vardagsspråket.
Men Åke hade också en invändning. Han påpekade att jag har givit ordet gyttja fel betydelse.
För att ni ska förstå att denna kritik väger tungt ska jag kort berätta vem Åke är. Vi gick båda på Karolinska läroverket i Örebro, men lärde inte riktigt känna varandra förrän vi gjorde lumpen tillsammans på I3. Det var en lärorik tid, dock var det kamraterna och inte utbildningen som gav mig de värdefulla kunskaperna. Efter lumpen blev Åke jägmästare och så småningom VD och sekreterare (det vill säga chef) för Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien. Så ni förstår att han vet vad han talar om när det gäller jord och växter.
Min bok handlar om de första månaderna av första världskriget, från krigsutbrottet i augusti till jul, då soldater gick upp ur skyttegravarna och då några spelade fotboll. Jorden, som soldaterna gick på eller kröp i eller grävde sig ned i hade stor inverkan på kriget. Det hände till och med att jordens beskaffenhet gjorde det omöjligt att hålla i gång kriget. Vid jul befann sig soldaterna i min berättelse i Flandern, på gränsen mellan Frankrike och Belgien. Där är jorden smetig, kletig, sugande – men det är inte gyttja, har Åke nu lärt mig.
Gyttja, skrev han, är växter och djur som brutits ned under liten eller ingen tillgång till syre. Gyttja lägger sig på sjöbottnar och havsbottnar. Det kan ha funnits lite gyttja i någon skyttegrav, men det var säkert mest jord i olika fraktioner, det vill säga med med olika små korn, uppblandad med vatten.
Helt klart. Men det återstår att hitta ett annat ord för den smetiga, kletiga och sugande blandningen av jord och vatten som fastnade på soldaterna kläder och utrustning.
I mina tyska källor har jag inte sett något ord för den våta jordblandningen. Där finns uppgifter om hur svårt soldaterna hade det när det började regna på hösten. Så länge det var torrt kunde de ta skydd i diken när tog sig fram till de främsta skyttegravarna. Men när det började regna blev det omöjligt och förresten blev jorden så uppmjukad att den inte gav skydd mot kulor och granatsplitter. Men något ord finns inte.
I de brittiska källorna står det mycket om mud. De översättningar som mitt lexikon erbjuder är: gyttja, dy, sörja, smuts, lera, lervälling.
Åke föreslår att jag ska använda lervälling, men det ordet passar inte. Jag har sett den vattenmättade jordblandning som finns i Flandern (se bilden ovan). Jag har burit den, fastsmetad på mina kängor i klumpar som verkar växa för varje steg. Det är inte lervälling. Det fanns också lervälling utmed fronten och det hände att män och hästar försvann i lervällingen. Men den hade inte kraften att dra kängorna av soldaternas fötter. Dessutom är lervälling i mina öron ett ganska vänligt ord, som för tankarna till den kladdimoja som barnbarnen gärna leker i. Gyttja, däremot, låter farligt.
Så jag vet inte vilket ord jag ska använda. Kanske kan jag få hjälp av en läsare. Skriv gärna till mig så ska jag försöka korrigera detta till andra upplagan. Men nu arbetar jag för att försöka få ut min berättelse på engelska och då är det inget problem. Mud är ordet.
Läs mer om min bok här:
www.atlantisbok.se
Pehr Thermaenius
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar