I dag för hundra år sedan fick den skotske sergeanten Jimmy Coyle och hans bataljon order att täppa till en lucka i fronten vid orten Le Maisnil, en liten bit väster om Lille. De kom dit innan solen hade gått upp den 21 oktober och under den dagen följde sedan en av bataljonens tre mest förfärliga strider under krigets första månader.
Även det sachsiska regementet i min berättelse var i trakten. Där var vicekorpralen Albert Schmidt en av soldaterna. De hade kommit dit med tåg från området öster om Paris, där franska och brittiska styrkor hade stoppat tyskarna.
Albert Schmidts regemente hade varit med vid striden om staden Lille, men de franska styrkorna i staden gav upp medan regementet fortfarande förberedde sig för att anfalla. Sedan fortsatte regementet att strida mot britterna. Uppgiften var att göra det omöjligt för britterna att flytta soldatar över gränsen till Belgien, där den första stora striden vid staden Ypern pågick.
Om ett par veckor kommer den engelska upplagan av min bok från tryckeriet. Den har redan blivit lite omtalad. I går hade tidningen The Sunday Times en artikel om fotboll under julstilleståndet 1914. Jag hjälpte reportern Nicholas Hellen att leta fram material om en match som en brittisk bataljon sägs ha vunnit med 4–1 och han var vänlig nog att nämna min bok i artikeln.
Uppgifterna om denna match är mycket mera osäkra än uppgifterna om den match som jag har skrivit om i min bok. Den ende som berättar om 4–1-matchen är sergeanten Harold Douglas Bryan. Hans redogörelse finns i Imperial War Museum i London. Han skrev den troligen efter kriget. Problemet med hans berättelse är att den inte stämmer med krigsdagböckerna för någon av bataljonerna i regementet Scots Guards, där han var med.
Artikeln i Sunday Times blev genast uppmärksammad på webbplatsen Great War Forum, i en så kallad thread som handlar om fotboll under julstilleståndet. Några deltagare skrev att Harold Douglas Bryans berättelse har så dåligt stöd i andra källor att den inte borde berättas. De skrev också om hur viktigt det är att inte sprida historier som inte har stöd i flera trovärdiga källor.
Jag invände att uppgiften för dem som skriver om kriget är svårare än att endast ålägga sig stränga krav på källor. Det finns inte bara ett utan två sätt att göra fel. Det första fel som man kan göra är att slarva och skicka vidare historier som uppenbarligen är falska. Det andra fel som man kan göra är att vara alltför kritisk, så att man diskvalificerar historier som är värdefulla och borde berättas.
Jag anser att Nicholas Hellen i Sunday Times gjorde rätt. Han berättade Bryans historia samtidigt som han lät mig berätta om tvivlen och att historien inte har stöd i andra källor. Jag kan inte veta om 4–1 matchen verkligen inträffade, men jag vill inte ta risken att inte berätta om den. Sedan kan läsarna tänka själva.
Inläggen på Great War Forum finns här:
http://1914-1918.invisionzone.com/forums/index.php?showtopic=203212&hl=football&page=6
Skriv gärna till mig om värdering av källor eller om annat som har att göra med min bok. Min adress är: footballinnomansland@gmail.com
Min engelska bok heter: The Christmas Match – Football in No Man’s Land 1914, utgiven av Uniform Press.
Observera att det också finns en spökupplaga av boken på nätet. Den har en något annorlunda titel och sägs komma från ett annat förlag. Jag står som författare. Detta beror förmodligen på att det andra förlaget, som gav mig ett erbjudande, lade ut boken innan jag tackade nej. Jag hoppas att det andra förlaget ska lyckas stryka spökboken från sökmotorerna.
Dagens glada nyhet* för mig är att min bok kommer ut på engelska i november. Titeln är The Christmas Match – Football in No Man’s Land 1914. Förlaget heter Uniform Press. Och det som är särskilt roligt är att de behåller Patrik Sundströms lysande omslag.
Det var svårare än jag hade väntat att få ut boken på engelska. Först kontaktade jag några svenska agenter (dvs bokförmedlare), men de ville eller vågade inte ta hand om min berättelse. Sedan skrev jag till förlag i Skottland och England. Några sa nej. De flesta svarade inte. Sedan skrev jag till literary agents i Storbritannien. Några svarade nej. Några var intresserade och bad om mer material. Två sa att de ville ta uppdraget att placera boken. Men till slut ”försvann” alla från eposten. Ett förlag ville ge ut boken, men sa att det var för sent.
Då gav jag upp. För att kunna tacka dem som har hjälpt mig och som inte kan läsa svenska beställde jag simpla pocketböcker med min egen engelska text för att skicka tillsammans med svenska böcker till Sachsen, Skottland, England och Belgien. Det var då jag fick tips att kontakta Ryan Gearing som driver förlagen Tommies Guides och Uniform Press. Han tände direkt. Tack, säger jag, men ordet är för litet.
Jag skrev 70 brev. Ett kom rätt.
Den 19 december blir det boksläpp i museet In Flanders Fields i Ypern i Belgien. Jag har hört att EU och det europeiska fotbollsförbundet Uefa ska ha en minnescermoni i staden den dagen.
* Sigge Ågren, han som skapade Expressen, startade vinjetten Dagens glada nyhet. Han ville undvika att vi bara rapporterade om elände. Han bestämde att det skulle vara minst en glad nyhet i tidningen varje dag. Det är ett bra sätt att tänka.
I går, den 1 oktober besökte jag biblioteket i Kristianstad för att berätta om min bok. Jag visade bilden från hovets webbplats med kungen i generalsuniform som tar emot blommor från barnen på sin födelsedag. Jag frågade publiken: Vad tänker han på? Tänker han alls? Jag visade också en bild på länsstyrelsens entré i Örebro slott. Där står två kanoner. Jag frågade publiken: Vad tänker dom på? Tänker dom alls? Har dom tänkt på vad kanoner är till för?
Efteråt fick jag frågan: Du är tydligen radikalpacifist? Nej, det är jag inte. För några år sedan fick jag erbjudande att bli medlem i Svenska Freds. Men jag fick inte ihop det. Jag inser att det finns tillfällen i historien då krig är oundvikligt. Det jag vänder mig emot är att folk slarvar med krigsorden och använder krigets symboler utan att tänka på vad de betyder.
Varje dag under hösten är det hundra år sedan huvudpersonerna i min berättelse, Albert Schmidt och Jimmy Coyle, var med om något under första världskriget. Just i dag, den 2 oktober, för hundra år sedan befann de sig i de första skyttegravarna nordost om Paris. Kriget hade vänt. De tyska soldaterna hade tvingats dra sig tillbaka norrut. Inom kort, för hundra år sedan, for sedan Albert och Jimmy med sina förband till Flandern där de fortsatte kriget. Det var där soldater i Alberts regemente och Jimmys bataljon spelade fotboll på juldagen.
Skriv gärna till mig och berätta vad ni tänker när ni läser min bok. Adressen är: footballinnomansland@gmail.com.
