fredag 26 december 2014

Fotboll på fältet igen efter 100 år


I går skrev jag att jag hoppades att någon på 100-årsdagen skulle ge sig ut på fotbollsfältet mellan Frelinghien och Houplines i norra Frankrike för att uppmärksamma julstilleståndet. Och det är just vad som inträffade.

En fransk deltagare på webbplatsen Great War Forum skrev: ”Jag har just läst ut boken ... och i dag tog jag med den ... till platsen för matchen och jag och några kompisar kickade runt med en boll.”

Dessutom fick jag beröm för min bok Julmatchen på västfronten: ”Jag tyckte den var utmärkt och väldigt läsvärd.”

Allt det här värmer. Jag tänker inte försöka dölja att det är en minnesvärd upplevelse för mig. Först fick jag en idé, så här skulle jag kunna berätta om julstilleståndet. Nu, ett par år senare, finns min bok på svenska och engelska i flera länder och på nätet och en tysk översättning är nästan klar. Såklart att det är stort.

Uppmärksamheten i medierna är också intressant. Jag har under ett par veckor befunnit mig i andra änden på journalistiken, där jag nästan aldrig har varit tidigare. Jag har blivit väl behandlad av journalisterna.

När jag var i Flandern i förra veckan mötte jag ett TV-team från YLE i Finland. De gjorde ett långt inslag som sändes dagen före julafton. Det finns här (vid omkring 34 minuter).

Jag skulle gärna vilja veta hur tankarna går hos er när ni har läst min bok. Skriv gärna hit:
footballinnomansland@gmail.com.   

torsdag 25 december 2014

Efter matchen


Jag skriver det här hemifrån på eftermiddagen på juldagen, när det börjar skymma på fältet mellan Frelinghien och Houplines i norra Frankrike. Det var väl ungefär nu för hundra år sedan som fotbollsmatchen mellan soldaterna från Sachsen och Skottland tog slut och de gick tillbaka till sina skyttegravar. 

Där slutar berättelsen i min bok Julmatchen på västfronten – Fotboll i Ingen mans land 1914 och nu är också hundraårsjubileet förbi. Jag hoppas att någon var där ute på fältet i dag för att uppmärksamma minnesdagen. I förra veckan märkte jag ut stället med mina skyltar i den vägkorsning som syns på bilden på sidan 168 i boken.

Men berättelsen behåller sin betydelse. Det som hände i kriget för hundra år sedan är lika viktigt och intressant under kommande år. Vi hakar upp oss på 100 år därför att det naturliga urvalet gynnade ödlor med fem tår på varje tass när de gick upp på land för miljontals år sedan. Men berättelsen är lika stark efter 101 år och under alla år framöver.

Min engelske förläggare är nöjd med den publicitet vi har fått tack vare 100-årsdagen. Och han har också lovat hålla boken i lager och att förnya sina säljansträngningar.

Så för hundra år sedan fällde de skotska och sachsiska soldaterna upp sina kragar och började stampa sig varma nere i skyttegravarna i väntan på nattens kyla. Det kan inte ha varit skönt för fotbollsspelarna som blivit svettiga under matchen. 

Några soldater hade säkert fått nya stickade mössor och halsdukar i julklapp och svepte dem tätare omkring sig – om de inte hade bytt bort dem. Sachsare öppnade nog nyförvärvade brittiska köttkonserver och kanske också lyckades värma dem. Och skottar tände förmodligen tyska cigarrer.

Skottarna blev avlösta på annandagens kväll. De firade nyår i Armantières. Sachsarna var kvar i skyttegravarna över nyår, men skottarnas efterträdare höll överenskommelsen om att inte skjuta, så de slapp föra krig under den tiden.

Skriv gärna till mig om min bok och om julstilleståndet. Adressen är:
footballinnomansland@gmail.com

söndag 21 december 2014

Nya uppgifter om gården bakom skyttegravarna


Jag har fått (för mig) nya och intressanta uppgifter om lantgården Ferme la Moutarderie, vars ruin låg alldeles bakom de skyttegravar där skottarna i min berättelse tillbringade julen. Jag fick dem i fredags av Jean-Pierre Deseure, som sköter om utställningen i Frelinghien (se föregående blogg).

I december 1914 var källaren det enda som var kvar av gårdshusen. Den var stadig och gav gott skydd mot granater. Flera av de skotska officerarna hade sin kommandoplats där och de bodde och åt sin julmiddag där också. Därför tror jag att Jimmy Coyle, en av huvudpersonerna i min berättelse var där. Han var mässergeant, så han lär ha varit där i tjänsten.

När jag skrev boken hade jag namnet Ferme la Moutarderi (som betyder ett ställe där man gör senap) endast från den tyske officeren Johannes Niemanns bok om kriget. Han har skrivit in det för hand på en av kartorna i boken. Jag antog därför att det var tyskarna som givit gården detta namn eftersom det finns ett Moutarderie utsatt på kartan ett litet stycke från gården.

Nu vet jag att mitt antagande är fel. Jean-Pierre Deseure berättade att gården hette Ferme la Moutarderie långt före kriget och att de brittiska soldaterna döpte den (ja, det som var kvar av den) till Hobb’s farm. Båda namnen finns på en brittisk karta över skyttegravarna. Jag har inte kunnat ta reda på om tyskarna använde ett eget namn. 

Nu syns inget av gårdshusen. Där de låg är det ett vägskäl. Bilden på sidan 168 i boken är tagen där.

- - -

I dag var jag med i BBC Radio igen. Programmet heter Good Morning Sunday. Intervjun finns på nätet, här. Spola fram till lite efter 1 timme och 23 minuter.

- - -

Skriv gärna till mig om boken eller om julstilleståndet. Adressen är:
footballinnomansland@gmail.com

Leran är densamma efter hundra år


Jag är kvar i Ypern i Belgien. Här är det minnescermonier var och varannan dag för att uppmärksamma julstilleståndet. I dag, det vill säga på lördagen, ordnade militärhistoriker från Flandern en juldagsuppvisning i skyttegravar som de har byggt nära samhället Ploegsteert. I tyska och brittiska uniformer spelade de upp julstilleståndet och sedan blev det fotboll på ett fält intill. 








En av soldatskådespelarna bar det skotska regementet Argyll and Sutherland Highlanders mössa. I det regementet tjänstgjorde Jimmy Coyle, en av de båda huvudpersonerna i min bok

Uppvisningen var väl utförd och gav ett synintryck av hur det kan ha gått till på juldagen för hundra år sedan. Men allt kan inte bli rätt. Till exempel vore det farligt och oansvarigt att vistas i sådana skyttegravar som soldaterna byggde 1914. Skyttegravarna i uppvisningen var byggda med stadiga träväggar och trätrall i botten.

Trots den stadiga konstruktionen spelade leran en huvudroll i uppvisningen. Soldatskådespelarna halkade omkring på marken i Ingen mans land och leran på deras kängor växte till historiskt korrekta klumpar.

- - -

Jag har hittat ett för mig nytt citat från Johannes Niemann, den soldat som har berättat mest om fotbollsmatchen på juldagen. Den franska tidningen Voix du Nord citerade honom 1967:
”... en av de våra återfann [bland de brittiska soldaterna] en gammal bekant som han arbetat tillsammans med före kriget, i en textilfabrik i mellersta England.”

Jag fick en kopia på tidningssidan av  Jean-Pierre Deseure, som bor i Frelinghien i Frankrike, på gränsen till Belgien. Den tyska linjen av skyttegravar gick alldeles intill Frelinghien från oktober 1914 och nästan till slutet av kriget och det var till de skyttegravarna som Johannes Niemann och hans regemente gick på julafton för hundra år sedan.

Jean-Pierre Deseure sköter en utställning om julstilleståndet i stadshuset. En stor del av materialet i utställningen kommer från krigshistorikerna i föreningen Arbeitskreis Sächsische Militärgeschichte. Utan deras hjälp hade jag nog inte kunnat skriva min bok.

Det finns flera berättelser om tyska soldater i julstilleståndet som hade arbetat i Storbritannien före kriget och som talade god engelska. Detta är första gången jag har sett att det inträffade även mellan sachsarna och skottarna som jag har skrivit om i min bok.

Jean-Pierre Deseure gav mig också en annan intressant upplysning. Han berättade att Johannes Niemann före jul hade sin förläggning i gården Le Chastel. Om han gick med sina soldater den närmaste vägen ut till skyttegravarna kom de till det ställe som är närmast de brittiska skyttegravarna där ute på fältet.

- - -

I dag var jag med i BBC Radio Scotland. Programmet finns här. Spola fram till nästan 1 timme och 51 minuter.

- - -


På måndag ska jag tala om min bok in en kvalificerad publik i museet In Flanders Fields. Jag hoppas att de ställer intressanta frågor.

- - -

Skriv gärna till mig om min bok och om julstillståndet:
footballinnomansland@gmail.com

torsdag 18 december 2014

Vid fotbollsfältet och i Ploegsteertskogen





Jag är i Ypern i Belgien, nära gränsen till Frankrike. Nästan alla hus i staden, inklusive klädmarknaden och katedralen var svårt förstörda eller var endast ruiner när kriget slutade 1918. Winston Churchill föreslog att ruinerna skulle bevaras som ett minnesmärke och en varning mot framtida krig. Men folk i Ypern ville ha sin stad tillbaka och byggde upp husen, sten för sten och med murarglädjen bevarad.

I dag har jag varit en bit in i Frankrike, vid det fält där Jimmy Coyles och Albert Schmidts truppförband spelade fotboll mellan skyttegravarna på juldagen 1914. Jimmy och Albert är huvudpersoner i min bok Julmatchen på västfronten – Fotboll i Ingen mans land 1914.

De brittiska skyttegravarna var vid den vägkorsning som syns på bilden på sidan 168 i boken. Där har jag nu satt upp två minnesskyltar. Den ena sitter på en stolpe till höger, för bilister som svänger mot Houplines (på den brittiska sidan av fronten). Den andra sitter till vänster, för bilister som svänger mot Frelinghien (på den tyska sidan). Jag satte upp skyltarna i mörkret i går kväll. I dag fick jag tillfälle att fotografera dem i dagsljus.


Från fotbollsfältet åkte jag till byn Ploegsteert, som ligger i Belgien. Från byn gick jag genom Ploegsteertskogen, så som Jimmy Coyles bataljon gick på väg till ett anfall på andra sidan skogen under natten till den 10 november 1914. De främsta brittiska skyttegravarna var nära skogens östra kant och anfallet ägde rum på ett fält som gränsar till skogen. Avståndet från byn till fältet är omkring tre kilometer.

Jag har skrivit om anfallet i kapitlet Det är nog dömt att misslyckas. Rubriken är ett citat från bataljonens ställföreträdande chef. Han trodde inte att anfallet skulle lyckas och han fick rätt.  

Han och en annan soldat i bataljonen har skrivit om marschen genom skogen. Ja, mycket till marsch var det inte om man med marsch menar soldater som går framåt med taktfasta kliv. Den här marschen var en gåsmarsch genom lervällingen på stigarna i skogen. Soldaterna klafsade och halkade i mörkret. Några bar sina kängor runt halsen för att inte riskera att förlora dem.

När man går i en skog i Sverige är marken oftast grusig och fast. Vi förknippar inte skog med geggamoja. Men Ploegsteertskogen växer i Flanderns vattensjuka lera. Det behövs inte mycket slitage på en stig förrän man har nött ut det tunna växtskiktet. Då ligger lervällingen bar.

Det syntes på körvägarna genom skogen där jag gick. Och de hade ändå inte blivit upptrampade av soldater i flera månader. Jag tror att vägarna används bara då och då för att köra fram foder till de tunnor där jägarna göder sina fasaner. Ändå var det svårt för mig att gå i mina fina Haglöfskängor. Och det måste ha varit mycket värre för soldaterna som hade nötta läderkängor.

En annan skillnad mellan dem och mig var att jag inte behövde tillbringa natten och nästa dag i ett meterdjupt dike när jag kom fram till fältet.

Vad tänker du när du läser min bok? Skriv gärna till mig:
footballinnomansland@gmail.com

onsdag 17 december 2014

BBC och Aftonbladet


Förra veckan var jag i London och träffade BBC tre gånger för att berätta om min bok The Christmas Match – Football in No Man’s Land 1914. Hittills står det 1 – 1, det vill säga på ett ställe blev jag bortklippt, men i ett annat program kom jag med i sändningen.

TV-nyheterna klippte bort mig. Inslaget handlade om ett nytt monument till minne av fotboll under julstillståndet. Tiden räckte inte till när det blev regeringskris i Nordirland så jag fick inte vara med. Men den vänlige producenten Adam Keelan har skickat en länk till inslaget så som han hade tänkt sända det (textskyltarna är inte med). Inslaget finns här.

Ljudet från TV-inslaget gick också i radio, och där fick jag vara med på riktigt. Radioinslaget finns här.

De andra två intervjuerna kommer i radio i helgen om inga nyheter slår ut mig.

Jag har också fått uppmärksamhet i Sverige. Staffan Heimersson har skrivit om fotbollssoldaterna i Aftonbladet. Jag var i London när hans reportage blev tryckt i tidningen, så jag har inte sett det. Om någon läsare råkar ha tidningen, skriv gärna till mig (adressen här nedan).

Nu är jag i Ypern i Belgien. Här i trakten skedde några av krigets hemskaste strider och staden var sönderskjuten. Nu är det minnesarrangemang nästan varje dag. På måndag får jag tillfälle att berätta om min bok i krigsmuseet In Flanders Fields. 

Skriv gärna till mig:
footballinnomansland@gmail.com

söndag 7 december 2014

Ännu en soldat som berättade om fotboll


Jag har fått syn på ännu ett brev som berättar om att soldaterna, som jag har skrivit om i min bok, spelade fotboll på juldagen 1914. Det var en av skottarna som skrev hem: ”It is said that some of our boys had four-a-side with them [tyskarna], but I didn’t see it.”

Den som skrev var korpral Patrick Dea i andra bataljonen ur regementet Argyll and Sutherland Highlanders. Jimmy Coyle, den skotske huvudpersonen i min bok var med i den bataljonen. 

Patrick Dea skrev till sin hustru och precis som många andra brev kom det så småningom i tidningen, i detta fall i The Falkirk Herald den 16 januari 1915. Jag fick syn på brevet på webbplatsen Great War Forum, där Andrew Thornton har skrivit om det.

Patrick Dea såg inte fotbollsmatchen, så hans berättelse är hörsägen. Ändå är denna nya källa viktig, på två sätt: 

1. Detta är den första berättelsen om fotboll från en soldat i bataljonen. Tidigare kände jag till endast en soldat från den brittiska sidan som har berättat om fotboll på denna plats på juldagen. Det var en sergeant, från en annan bataljon, som höll vakt ett par hundra meter bakom skyttegravarna. Även hans berättelse är förstås hörsägen, men den är trovärdig eftersom hans uppgifter visar att han har talat med soldater som kände till detaljer om vad som hände mellan skyttegravarna. Patrick Deas nya berättelse är hörsägen från en som var närmare händelserna.

2. Patrick Dea gör klart att den som var ute på det stora fältet mellan skyttegravarna under julstilleståndet inte kunde ha koll på allt som hände. Det kan mycket väl ha varit fotboll utan att han såg det. 

Den iakttagelsen är intressant eftersom ingen av de andra skottarna som har lämnat efter sig dagböcker, brev eller skildringar av kriget, nämner något om fotboll på juldagen. Jag har undrat varför. Svaret kan helt enkelt vara att de inte såg när soldaterna sparkade.

När jag skrev boken var jag övertygad om att de källor jag då hade gav tillräckligt stöd för att säga att skottar och saxare spelade fotboll. Sedan dess har nu två nya fotbollsberättelser kommit fram. Först var det den saxiska soldatens brevkort som jag skrev om den 23 november. Sedan fick jag syn på Patrick Deas brev. Så min berättelse har blivit starkare sedan jag skrev den.

Skriv gärna till mig:
footballinnomansland@gmail.com