söndag 23 november 2014

Ännu en berättelse om fotboll



I dag fick jag hjälp att ta hem en bild på det brevkort, där en soldat i det sachsiska regementet IR133 skriver om fotboll med de brittiska soldaterna. Den som har hittat brevet är historikern Rob Schäfer. Kortet är skrivet med gammaldags skrivstil, som de flesta i Tyskland inte kan läsa. Jag har fått hjälp av Jörg Moldenhauer, som just nu översätter min bok till tyska. 

15.1.1915
Liebe Eltern,
Euer Paket Nr. 2 habe ich mit Freude erhalten. Wünsche nachträglich Frohe Weihnachten. Habe es erleben dürfen im Schützengraben, wo wir auch ein Bäumchen aufgestellt haben. Wir hatten Waffenruhe und haben mit dem Tommy Tabak getauscht und Ball gespielt. Der liebe Gott wird dem Elend bald ein Ende machen. In der Hoffnung auf ein frohes Wiedersehen.

På svenska blir det:
Kära föräldrar. Jag har med glädje tagit emot ert paket nr 2. Försenat önskar jag er god jul. Jag fick uppleva den i skyttegravarna, där vi också ställde upp en liten julgran. Vi hade vapenstillestånd och bytte tobak med Tommy och spelade boll. Måtte Gud snart göra slut på detta elände. Med förhoppning om ett snart återseende.

Nu finns fem berättelser om fotboll mellan sachsarna och skottarna. Jag ska berätta mer om detta på tisdag kväll kl 18.30, då jag får hålla föredrag hos Armémuseum i Stockholm. Det är fritt inträde, men de vill att man beställer biljetter. Här finns upplysningar:

http://www.armemuseum.se/templates/pages/ArmeCalendarNewsPage____6572.aspx?epslanguage=EN



I dag hade Londontidningen Sunday Mirror mittuppslag om min bok. Det är uppmuntrande att se att det finns intresse för mitt arbete. Texten finns här:
http://www.mirror.co.uk/news/uk-news/christmas-day-truce-1914-how-4676244

Skriv gärna till mig:
footballinnomansland@gmail.com 

tisdag 18 november 2014

Välkomna till Armémuseum på tisdag


Nästa tisdag, den 25 november, klockan 18.30, får jag chansen att berätta om min bok inför en kunnig publik på Armémuseum i Stockholm. Alla är välkomna och det är fritt inträde på tisdagskvällar. Men man ska boka biljett. Här finns upplysningar.

Det finns mycket att berätta. Under den senaste veckan har fotboll under julstilleståndet fått uppmärksamhet sedan den brittiska matkedjan Sainsbury’s började visa sin julfilm. Den finns här.

Sainsbury’s har fått både beröm och kritik för filmen. Många tycker att den är gripande och välgjord. Andra säger att filmen är smetig chokladreklam eftersom den handlar om att den brittiska huvudpersonen lägger en chokladkaka hemifrån i fickan på sin tyske fotbollskompis uniformsrock. Sainsbury’s säljer sådana chokladkakor och ger vinsten till British Legion, en välgörenhetsorganisation som hjälper soldater.

Taff Gillingham, som var Sainsbury’s militärhistoriska rådgivare, har skrivit att han tvekade länge innan han tog uppdraget. Sainsbury’s ville ha fotboll, men Gillingham anser att historierna om fotboll i allmänhet är illa underbyggda och att de har kommit att överskugga allt det andra som inträffade under julstilleståndet. Han tyckte inte att det fanns tillräckligt stöd i källorna för att göra en film med fotboll. 

Först när han fick tips om ytterligare ett soldatbrev med en fotbollshistoria gick han med på att arbeta med filmen.

Trots att det finns uppgifter om många fotbollshändelser under julstilleståndet är det endast två som har riktiga, historiska belägg, anser Taff Gillingham.

Den ena är den match som visas i filmen. Den andra är den match som jag berättar om i min bok, mellan den andra bataljonen från det skotska regementet Argyll and Sutherland Highlanders och det sachsiska regementet IR133. Och faktiskt är det så att jag har bättre källstöd för min berättelse än vad Sainsbury’s har för sin film.

Ett nytt brev om fotboll från en soldat i IR133 flöt upp till ytan för bara några månader sedan. Det kände jag förstås inte till när jag skrev boken. Det är uppmuntrande att min historia har blivit starkare. 

Just nu försöker jag få veta mer om detta brev och jag hoppas att jag kan berätta om det nästa tisdag på Armémuseum. Välkomna!

fredag 14 november 2014

En bra film om fotboll mellan skyttegravarna


The Daily Telegraph i London rapporterar om nytt intresse för fotboll mellan skyttegravarna. Anledningen är att livsmedelskedjan Sainsbury’s julfilm handlar om julstilleståndet i första världskriget 1914. Soldaterna i filmen spelar fotboll. Filmen är så bra att den tävlar i tittartoppen med årets film från varuhuskedjan John Lewis, som fick flest tittare förra året.

Sainsbury’s film finns här:
https://www.youtube.com/watch?v=NWF2JBb1bvM
Artikeln i The Daily Telegraph finns här:
http://www.telegraph.co.uk/finance/newsbysector/retailandconsumer/11227831/Has-Sainsburys-Christmas-advert-left-John-Lewis-out-in-the-cold.html

Jag tycker att Sainsbury’s film är bra. Ungefär så där kan det ha gått till. Jag kan se detaljer som är korrekta i den här filmen, men som har blivit fel i andra skildringar. Fotbollen ser ut att vara av rätt årgång och soldaterna har inte stålhjälmar (de kom först 1916). 

Men det är klart att filmen är lite tillrättalagd. Soldaterna är hela och rena och nyrakade. Skyttegravarna ger ett alltför hemtrevligt intryck, utan lervälling över fotknölarna. En krigshistoriker i England påpekade för mig att den taggtråd och de krevadgropar som syns i början av filmen inte längre syns till när matchen börjar. Och det snöar i filmen. Det har jag inte sett i någon skildring av julstilleståndet. Det var kallt och det var rimfrost på marken, men det snöade inte.

Jag är glad att Sainsbury’s har valt att berätta om fotboll mellan skyttegravarna i sin julfilm. Det ökar chansen att denna starka berättelse når ut till fler.

Skriv gärna till mig om filmen.

Pehr Thermaenius
footballinnomansland@gmail.com

lördag 8 november 2014

Slöseri med soldater – och med människoliv



I dag för 100 år sedan befann sig andra bataljonen i det skotska regementet Argyll and Sutherlands Highlanders i utkanten av Ploegsteertsskogen i Belgien. Det är alldeles intill gränsen till Frankrike. Bataljonschefen och hans stab var i några gropar en bit bakom skyttegravarna. Det är rimligt att tro att Jimmy Coyle, den skotske huvudpersonen i min berättelse, hade sin plats där.

På kvällen den 9 november gjorde bataljonen ett misslyckat anfall mot tyska skyttegravar som låg på andra sidan ett fält, ett par hundra meter bort. En tredjedel av soldaterna i anfallet blev kvar där ute i den sönderskjutna jorden. De som kom tillbaka hörde skriken ”från män som ännu inte var döda, men nästan”, skrev en av dem som var med.

Flera skildringar av detta anfall finns bevarade. När jag studerade dem var det mycket som jag inte förstod. Det är inte möjligt att förstå ens hur soldaterna klarade sina enklaste vardagsbestyr, att sova och äta och bajsa. Jag har varit på det där fältet och sett vattnet stå stilla i dikena. Så måste vattnet ha sökt sig även till de meterdjupa diken som kallades skyttegravar. Därtill kom risken att bli träffad i nästa ögonblick av tyska granater eller kulor eller av brittiska granater som hamnade fel.

Men inte ens när jag säger till mig själv att ”så där var kriget” kan jag förstå hur ledningen tänkte när den skickade ut soldaterna på fältet.

Läget i den brittiska styrkan i november var att soldaterna höll på att ta slut. Överbefälhavaren klagade hos den politiska ledningen i London över att de nya soldater som kom var gamla och orkeslösa. Men soldaterna i Jimmy Coyles bataljon var välutbildade och erfarna. Jag förstår inte hur ledningen kunde slösa så med sina bästa medarbetare genom att skicka ut dem på ett uppdrag som inte ens cheferna trodde skulle lyckas. Det var, rått uttryckt, dålig krigsekonomi. Det låter vårdslöst och futtigt att kalla det slöseri, men det var just vad det var.

Den tyske, eller rättare sagt den sachsiska, huvudpersonen i berättelsen är vicekorpralen Albert Schmidt i det tyska 133e regementet. Hans förband befann sig strax söder om gränsen mellan Belgien och Frankrike. De hade en förhållandevis lugn period. Men även under denna lugna period blev soldater i regementet dödade eller sårade under två tredjedelar av dagarna i november och december. Det är också ett mått på kriget.

- - -

Det har kommit ut en ny bok om julstilleståndet. Den heter The Truce – The day the war stopped (Amberley Publishing). Författare är Chris Baker. Han redovisar vad de brittiska bataljonerna skrev i sina krigsdagböcker vid jul och ger också flera citat från soldaters egna dagböcker och brev. Det är ett register över julstilleståndet, bataljon för bataljon.

Chris Baker har två för mig nya uppgifter om det möte som jag har skrivit om i min bok Julmatchen på västfronten. Det är ytterligare en sachsisk soldat som berättar att de spelade fotboll med britterna och en skotsk soldat som berättar att tyskarna ville ha en match, men att en brittisk officer sa att det inte kunde ordnas. Denne officer är nog Henry Hyslop, som har skrivit om detta och som jag citerar i min bok: »De var väldigt angelägna att ha en fotbollsmatch men det gick inte att arrangera.”

Det som tyskarna föreslog var sannolikt en formell match med elva spelare i varje lag, domare och linjemän. Det finns berättelser om flera sådana utmaningar, men ingen uppgift att det blev match. Vid ett tillfälle sa tyskarna nej därför att de visste att de skulle bli avlösta och lämna skyttegravarna på annandagen. Även Jimmy Coyles och Henry Hyslops bataljon blev avlöst då och visste förmodligen om det.

Men matchen på juldagen mellan skottarna och sachsarna var säkert inte alls formell. Jag tror att den var som en av de matcher som både ni och jag spelade på skolgården, utan linjedomare och utan linjer. Det var bara fotbollskul.