Ros och ris under strecket

I dag ägnar Svenska Dagbladet hela sin understreckare åt att recensera min bok Julmatchen på västfronten – Fotboll i Ingen mans land 1914. Jag får både ros och ris men det viktigaste för mig är att det är en uppmuntran och ett erkännande. För ett par år sedan beslutade jag mig för att vinkla på fotboll när jag skulle skriva min berättelse om julstilleståndet. Sedan skrev jag, fick ut boken och nu ger en av de stora tidningarna plats för den på en hel sida. Det gör mitt skriväventyr större.

Understreckaren finns här.

Jag börjar med roset. Jag blev särskilt glad åt att recensenten Martin Lagerholm uppskattar mina intervjuer med medlarna Peter Wallensteen och Therese Jönsson. De var vänliga att ta sig tid att svara på frågan: Vad hade du kunnat göra om du hade blivit kallad till Flandern på julaftons kväll 1914? Meningen är att spekulera om hur de hade kunnat utnyttja konfliktforskningens framsteg under hundra år i ett försök att få stopp på första världskriget. Deras slutsatser gjorde mig förvånad och jag hoppas att även läsarna blir förvånade.

Så var det riset, som har givit mig mycket att tänka på. Martin Lagerholm tycker att jag har skrivit ”knappologiskt” och ”något stolpigt och traggligt”. Det får jag ta och jag kan berätta varför jag skrev så.

För att börja med det ”knapplolgiska”, så gjorde jag urvalet av fakta på samma sätt som när jag skrev och redigerade text i Dagens Industri. Jag försökte att svara på läsarens naturliga och berättigade frågor. En sådan fråga gäller den skotska bataljonens resultat i Armécupen 1911-1912, eftersom denna årgång av cupen har stor betydelse i berättelsen. När jag fick reda på att dessa matchresultat inte är bevarade så ville jag berätta det för läsaren. Uppenbarligen borde jag ha skrivit det bättre.

Det ”stolpiga” är också något som jag har valt. En journalistvän, som har skrivit flera researchtunga böcker, sa till mig att man inte kan skriva i en bok så som man skriver i en dagstidning. Man måste avlära sig det som man har tränat på under sitt yrkesliv. Men jag vågade inte ge mig på en sådan avlärning. Jag var rädd för att släppa kontakten med min ryggmärg.

Om jag hade försökt skriva med litterära kvaliteter hade det sannolikt blivit platt och töntigt och jag hade fått skärande kritik av Martin Lagerholm.

Johannes Niemann berättade om matchen

Framöver ska jag berätta om de källor där jag hittade uppgifter om Albert Schmidt och Jimmy Coyle, de två soldater och fotbollsspelare som är huvudpersoner i min bok Julmatchen på västfronten – Fotboll i Ingen mans land 1914.

Den viktigaste källan är Johannes Niemann. Han berättade om fotbollsmatchen mellan skyttegravarna i BBC vid julen 1968 och sedan 1969 i sin bok om det sachsiska regementets historia i första världskriget. Filmen heter Christmas Day passed quietly och boken heter Das 9. Königlich Sächsische Infanterie-Regiment Nr. 133 Im Weltkrieg 1914–18. Det kallades vanligen IR133. 

Eftersom Johannes Niemann är den viktigaste källan försökte jag kontrollera om han är trovärdig. Och jag lyckades komma i kontakt med en av dem som arbetade med BBC-filmen. Hon heter Pat O’Brien och hon skrev till mig: ”Jag skulle säga att han var en trovärdig källa.” Jag kände en stor lättnad när jag fick den bekräftelsen.

Johannes Niemann var vid krigsutbrottet fänrik i IR133, där Albert Schmidt var vicekorpral. Hans bok berättar vad som hände i regementet från mobiliseringen den 2 augusti 1914 till slutet på kriget drygt fyra år senare, då de soldater som var kvar återvände till garnisonsstaden Zwickau i Sachsen.

Om en del perioder berättar han dag för dag med många detaljer. Eftersom regementets krigsdagbok inte finns kvar är detta den bästa berättelsen om regementet i kriget. Johannes Niemann berättar både vad han själv och andra var med om. Någon gång under kriget blev han svårt sårad och kom i brittisk vård. Det skrev han i boken, dock utan att nämna när det inträffade, så vi vet inte hur mycket av bokens berättelse som kommer från andra.

Det viktiga för mig är att han var med under julen 1914 och att han berättar om sådant som han var med om. Om julen 1914 berättade han även i BBC-filmen.

I hans bok finns också många bilder, men trycktekniken är på dålig fotokopienivå, så de flesta duger inte att återge. Jag har bara använt en bild, som visar tyska och brittiska soldater mellan skyttegravarna på juldagen. Bilden är tagen från de tyska skyttegravarna genom en kikare.

Mina vänner i Sachsens militärhistoriska förening har i flera år förgäves sökt efter Johannes Niemanns familj. Vi hoppas att hans bilder och anteckningar finns kvar. Det händer fortfarande att nytt material om kriget kommer i dagen. Kanske ökar chansen under minnesåret 2014.

Pehr Thermaenius
footballinnomansland@gmail.com

Vackra böcker om julstilleståndet

Mina två minsta böcker om julstilleståndet är de vackraste – War Game med text och teckningar av Michael Foreman och The Christmas Truce med text av Carol Ann Duffy och teckningar av David Roberts.

War Game är skriven för barn och ungdomar och kom ut första gången 1993. Den handlar om några fotbollspojkar som tar värvning i armén. Vid jul 1914 upplever de stilletåndet i Flandern. Tyska och brittiska soldater var ute i Ingen mans land. ”Då, från någonstans, studsade en fotboll över den frusna leran.”

Det verkar som om Michael Foreman har hört den tyske officeren Johannes Niemanns berättelse om julstilleståndet i BBC 1968. Jag beskriver filmen i min bok Julmatchen på västfronten – Fotboll i Ingen mans land 1914, som nyligen kom ut. Så här berättade Johannes Niemann: ”Plötsligt kom en Tommy med en fotboll, han sparkade och skojade med den...” Sedan blev det match, både i Johannes Niemanns berättelse och i Michael Foremans saga.

Han skriver så att varje ord är laddat med betydelse. Originalboken har teckningar i färg. Min bok är en pocket i svartvitt, men den är ändå vacker.

Den andra lilla boken, The Christmas Truce, var ny för mig när jag nyligen fick den av Agneta Lillieroth. Det var på ett mingel med Stockholms Journalistseniorer, då jag fick tillfälle att berätta om min bok.

Detta är en poesisaga om juldagarna, då rimfrosten gav nya konturer åt taggtråden och åt hårsvallet på en död soldat som blivit liggande mellan skyttegravarna. På kvällen syntes ljusen i de tyska julgranarna och sångerna drev från sida till sida. Nästa dag möttes soldaterna i Ingen mans land.

I showed him a picture of my wife.

Ich zeigte ihm

ein Foto meiner Frau.

Sie sei schön, sagte er.

He thought her beautiful, he said.

Julstilleståndet är en guldkant på den förfärliga berättelsen om första världskriget. 

– – –

Jag har fått en ny recension, i Corren. Den finns här.

Pehr Thermaenius
footballinnomansland@gmail.com

Hemska likheter 1914–2014 i Ukraina

Det finns några hemska likheter mellan krisen i Ukraina och krigsutbrottet 1914. I går kväll lästa jag det här i Reuters sammanfattning av Ukrainaläget:

”Ukraine, which says it has no intention of threatening Russian speakers, has appealed for help to NATO, and directly to Britain and the United States, as co-signatories with Moscow to a 1994 accord guaranteeing Ukraine's security.”

Det för tankarna direkt till 1914, då Storbritannien förklarade krig mot Tyskland. Ett av skälen var att Storbritannien var garant för Belgiens neutralitet. När Tysklands arméer gick genom Belgien för att anfalla Frankrike norrifrån måste Storbritannien gå med i kriget. Det var i alla fall den officiella orsaken. I historieböckerna står att den verkliga anledningen nog var rädsla för att Tyskland skulle dominera kontinenten och kusten.

På Wikipedias Ukrainasida finns uppgifter om Storbritanniens och USA:s löfte till Ukraina 1994. Det gavs i samband med att Ukraina lämnade ifrån sig kärnvapen. Löftet var att ”respektera” Ukrainas ”territoriella integritet”. Det tredje landet som skrev på detta löfte var Ryssland.

Rolf Hansson skriver i Dagens Industri i dag att Vladimir Putin kallade Sovjetunionens sönderfall för ”en geopolitisk katastrof”. Även geopolitiken för tankarna till 1914. Tyskland var då, liksom Ryssland är nu, en stormakt som ansåg sig trängd och instängd av de konkurrerande stormakterna och som oroade sig för att mista förbindelsen med världshaven. Tyskland då kände sig hotat av Storbritannien. Ryssland i dag uppfattar att hotet kommer från västvärlden.

Vi får hoppas att likheterna slutar här, att världsledarna i dag är klokare än 1914 års ledare. Det låter banalt att skriva så, men det är så jag tänker.