Fotboll på fältet igen efter 100 år

I går skrev jag att jag hoppades att någon på 100-årsdagen skulle ge sig ut på fotbollsfältet mellan Frelinghien och Houplines i norra Frankrike för att uppmärksamma julstilleståndet. Och det är just vad som inträffade.

En fransk deltagare på webbplatsen Great War Forum skrev: ”Jag har just läst ut boken ... och i dag tog jag med den ... till platsen för matchen och jag och några kompisar kickade runt med en boll.”

Dessutom fick jag beröm för min bok Julmatchen på västfronten: ”Jag tyckte den var utmärkt och väldigt läsvärd.”

Allt det här värmer. Jag tänker inte försöka dölja att det är en minnesvärd upplevelse för mig. Först fick jag en idé, så här skulle jag kunna berätta om julstilleståndet. Nu, ett par år senare, finns min bok på svenska och engelska i flera länder och på nätet och en tysk översättning är nästan klar. Såklart att det är stort.

Uppmärksamheten i medierna är också intressant. Jag har under ett par veckor befunnit mig i andra änden på journalistiken, där jag nästan aldrig har varit tidigare. Jag har blivit väl behandlad av journalisterna.

När jag var i Flandern i förra veckan mötte jag ett TV-team från YLE i Finland. De gjorde ett långt inslag som sändes dagen före julafton. Det finns här (vid omkring 34 minuter).

Jag skulle gärna vilja veta hur tankarna går hos er när ni har läst min bok. Skriv gärna hit:
footballinnomansland@gmail.com.   

Efter matchen

Jag skriver det här hemifrån på eftermiddagen på juldagen, när det börjar skymma på fältet mellan Frelinghien och Houplines i norra Frankrike. Det var väl ungefär nu för hundra år sedan som fotbollsmatchen mellan soldaterna från Sachsen och Skottland tog slut och de gick tillbaka till sina skyttegravar. 

Där slutar berättelsen i min bok Julmatchen på västfronten – Fotboll i Ingen mans land 1914 och nu är också hundraårsjubileet förbi. Jag hoppas att någon var där ute på fältet i dag för att uppmärksamma minnesdagen. I förra veckan märkte jag ut stället med mina skyltar i den vägkorsning som syns på bilden på sidan 168 i boken.

Men berättelsen behåller sin betydelse. Det som hände i kriget för hundra år sedan är lika viktigt och intressant under kommande år. Vi hakar upp oss på 100 år därför att det naturliga urvalet gynnade ödlor med fem tår på varje tass när de gick upp på land för miljontals år sedan. Men berättelsen är lika stark efter 101 år och under alla år framöver.

Min engelske förläggare är nöjd med den publicitet vi har fått tack vare 100-årsdagen. Och han har också lovat hålla boken i lager och att förnya sina säljansträngningar.

Så för hundra år sedan fällde de skotska och sachsiska soldaterna upp sina kragar och började stampa sig varma nere i skyttegravarna i väntan på nattens kyla. Det kan inte ha varit skönt för fotbollsspelarna som blivit svettiga under matchen. 

Några soldater hade säkert fått nya stickade mössor och halsdukar i julklapp och svepte dem tätare omkring sig – om de inte hade bytt bort dem. Sachsare öppnade nog nyförvärvade brittiska köttkonserver och kanske också lyckades värma dem. Och skottar tände förmodligen tyska cigarrer.

Skottarna blev avlösta på annandagens kväll. De firade nyår i Armantières. Sachsarna var kvar i skyttegravarna över nyår, men skottarnas efterträdare höll överenskommelsen om att inte skjuta, så de slapp föra krig under den tiden.

Skriv gärna till mig om min bok och om julstilleståndet. Adressen är:
footballinnomansland@gmail.com

Nya uppgifter om gården bakom skyttegravarna

Jag har fått (för mig) nya och intressanta uppgifter om lantgården Ferme la Moutarderie, vars ruin låg alldeles bakom de skyttegravar där skottarna i min berättelse tillbringade julen. Jag fick dem i fredags av Jean-Pierre Deseure, som sköter om utställningen i Frelinghien (se föregående blogg).

I december 1914 var källaren det enda som var kvar av gårdshusen. Den var stadig och gav gott skydd mot granater. Flera av de skotska officerarna hade sin kommandoplats där och de bodde och åt sin julmiddag där också. Därför tror jag att Jimmy Coyle, en av huvudpersonerna i min berättelse var där. Han var mässergeant, så han lär ha varit där i tjänsten.

När jag skrev boken hade jag namnet Ferme la Moutarderi (som betyder ett ställe där man gör senap) endast från den tyske officeren Johannes Niemanns bok om kriget. Han har skrivit in det för hand på en av kartorna i boken. Jag antog därför att det var tyskarna som givit gården detta namn eftersom det finns ett Moutarderie utsatt på kartan ett litet stycke från gården.

Nu vet jag att mitt antagande är fel. Jean-Pierre Deseure berättade att gården hette Ferme la Moutarderie långt före kriget och att de brittiska soldaterna döpte den (ja, det som var kvar av den) till Hobb’s farm. Båda namnen finns på en brittisk karta över skyttegravarna. Jag har inte kunnat ta reda på om tyskarna använde ett eget namn. 

Nu syns inget av gårdshusen. Där de låg är det ett vägskäl. Bilden på sidan 168 i boken är tagen där.

- - -

I dag var jag med i BBC Radio igen. Programmet heter Good Morning Sunday. Intervjun finns på nätet, här. Spola fram till lite efter 1 timme och 23 minuter.

- - -

Skriv gärna till mig om boken eller om julstilleståndet. Adressen är:
footballinnomansland@gmail.com

Leran är densamma efter hundra år

Jag är kvar i Ypern i Belgien. Här är det minnescermonier var och varannan dag för att uppmärksamma julstilleståndet. I dag, det vill säga på lördagen, ordnade militärhistoriker från Flandern en juldagsuppvisning i skyttegravar som de har byggt nära samhället Ploegsteert. I tyska och brittiska uniformer spelade de upp julstilleståndet och sedan blev det fotboll på ett fält intill. 

En av soldatskådespelarna bar det skotska regementet Argyll and Sutherland Highlanders mössa. I det regementet tjänstgjorde Jimmy Coyle, en av de båda huvudpersonerna i min bok

Uppvisningen var väl utförd och gav ett synintryck av hur det kan ha gått till på juldagen för hundra år sedan. Men allt kan inte bli rätt. Till exempel vore det farligt och oansvarigt att vistas i sådana skyttegravar som soldaterna byggde 1914. Skyttegravarna i uppvisningen var byggda med stadiga träväggar och trätrall i botten.

Trots den stadiga konstruktionen spelade leran en huvudroll i uppvisningen. Soldatskådespelarna halkade omkring på marken i Ingen mans land och leran på deras kängor växte till historiskt korrekta klumpar.

- - -

Jag har hittat ett för mig nytt citat från Johannes Niemann, den soldat som har berättat mest om fotbollsmatchen på juldagen. Den franska tidningen Voix du Nord citerade honom 1967:
”... en av de våra återfann [bland de brittiska soldaterna] en gammal bekant som han arbetat tillsammans med före kriget, i en textilfabrik i mellersta England.”

Jag fick en kopia på tidningssidan av  Jean-Pierre Deseure, som bor i Frelinghien i Frankrike, på gränsen till Belgien. Den tyska linjen av skyttegravar gick alldeles intill Frelinghien från oktober 1914 och nästan till slutet av kriget och det var till de skyttegravarna som Johannes Niemann och hans regemente gick på julafton för hundra år sedan.

Jean-Pierre Deseure sköter en utställning om julstilleståndet i stadshuset. En stor del av materialet i utställningen kommer från krigshistorikerna i föreningen Arbeitskreis Sächsische Militärgeschichte. Utan deras hjälp hade jag nog inte kunnat skriva min bok.

Det finns flera berättelser om tyska soldater i julstilleståndet som hade arbetat i Storbritannien före kriget och som talade god engelska. Detta är första gången jag har sett att det inträffade även mellan sachsarna och skottarna som jag har skrivit om i min bok.

Jean-Pierre Deseure gav mig också en annan intressant upplysning. Han berättade att Johannes Niemann före jul hade sin förläggning i gården Le Chastel. Om han gick med sina soldater den närmaste vägen ut till skyttegravarna kom de till det ställe som är närmast de brittiska skyttegravarna där ute på fältet.

- - -

I dag var jag med i BBC Radio Scotland. Programmet finns här. Spola fram till nästan 1 timme och 51 minuter.

- - -

På måndag ska jag tala om min bok in en kvalificerad publik i museet In Flanders Fields. Jag hoppas att de ställer intressanta frågor.

- - -

Skriv gärna till mig om min bok och om julstillståndet:
footballinnomansland@gmail.com

Vid fotbollsfältet och i Ploegsteertskogen

Jag är i Ypern i Belgien, nära gränsen till Frankrike. Nästan alla hus i staden, inklusive klädmarknaden och katedralen var svårt förstörda eller var endast ruiner när kriget slutade 1918. Winston Churchill föreslog att ruinerna skulle bevaras som ett minnesmärke och en varning mot framtida krig. Men folk i Ypern ville ha sin stad tillbaka och byggde upp husen, sten för sten och med murarglädjen bevarad.

I dag har jag varit en bit in i Frankrike, vid det fält där Jimmy Coyles och Albert Schmidts truppförband spelade fotboll mellan skyttegravarna på juldagen 1914. Jimmy och Albert är huvudpersoner i min bok Julmatchen på västfronten – Fotboll i Ingen mans land 1914.

De brittiska skyttegravarna var vid den vägkorsning som syns på bilden på sidan 168 i boken. Där har jag nu satt upp två minnesskyltar. Den ena sitter på en stolpe till höger, för bilister som svänger mot Houplines (på den brittiska sidan av fronten). Den andra sitter till vänster, för bilister som svänger mot Frelinghien (på den tyska sidan). Jag satte upp skyltarna i mörkret i går kväll. I dag fick jag tillfälle att fotografera dem i dagsljus.

Från fotbollsfältet åkte jag till byn Ploegsteert, som ligger i Belgien. Från byn gick jag genom Ploegsteertskogen, så som Jimmy Coyles bataljon gick på väg till ett anfall på andra sidan skogen under natten till den 10 november 1914. De främsta brittiska skyttegravarna var nära skogens östra kant och anfallet ägde rum på ett fält som gränsar till skogen. Avståndet från byn till fältet är omkring tre kilometer.

Jag har skrivit om anfallet i kapitlet Det är nog dömt att misslyckas. Rubriken är ett citat från bataljonens ställföreträdande chef. Han trodde inte att anfallet skulle lyckas och han fick rätt.  

Han och en annan soldat i bataljonen har skrivit om marschen genom skogen. Ja, mycket till marsch var det inte om man med marsch menar soldater som går framåt med taktfasta kliv. Den här marschen var en gåsmarsch genom lervällingen på stigarna i skogen. Soldaterna klafsade och halkade i mörkret. Några bar sina kängor runt halsen för att inte riskera att förlora dem.

När man går i en skog i Sverige är marken oftast grusig och fast. Vi förknippar inte skog med geggamoja. Men Ploegsteertskogen växer i Flanderns vattensjuka lera. Det behövs inte mycket slitage på en stig förrän man har nött ut det tunna växtskiktet. Då ligger lervällingen bar.

Det syntes på körvägarna genom skogen där jag gick. Och de hade ändå inte blivit upptrampade av soldater i flera månader. Jag tror att vägarna används bara då och då för att köra fram foder till de tunnor där jägarna göder sina fasaner. Ändå var det svårt för mig att gå i mina fina Haglöfskängor. Och det måste ha varit mycket värre för soldaterna som hade nötta läderkängor.

En annan skillnad mellan dem och mig var att jag inte behövde tillbringa natten och nästa dag i ett meterdjupt dike när jag kom fram till fältet.

Vad tänker du när du läser min bok? Skriv gärna till mig:
footballinnomansland@gmail.com

BBC och Aftonbladet

Förra veckan var jag i London och träffade BBC tre gånger för att berätta om min bok The Christmas Match – Football in No Man’s Land 1914. Hittills står det 1 – 1, det vill säga på ett ställe blev jag bortklippt, men i ett annat program kom jag med i sändningen.

TV-nyheterna klippte bort mig. Inslaget handlade om ett nytt monument till minne av fotboll under julstillståndet. Tiden räckte inte till när det blev regeringskris i Nordirland så jag fick inte vara med. Men den vänlige producenten Adam Keelan har skickat en länk till inslaget så som han hade tänkt sända det (textskyltarna är inte med). Inslaget finns här.

Ljudet från TV-inslaget gick också i radio, och där fick jag vara med på riktigt. Radioinslaget finns här.

De andra två intervjuerna kommer i radio i helgen om inga nyheter slår ut mig.

Jag har också fått uppmärksamhet i Sverige. Staffan Heimersson har skrivit om fotbollssoldaterna i Aftonbladet. Jag var i London när hans reportage blev tryckt i tidningen, så jag har inte sett det. Om någon läsare råkar ha tidningen, skriv gärna till mig (adressen här nedan).

Nu är jag i Ypern i Belgien. Här i trakten skedde några av krigets hemskaste strider och staden var sönderskjuten. Nu är det minnesarrangemang nästan varje dag. På måndag får jag tillfälle att berätta om min bok i krigsmuseet In Flanders Fields. 

Skriv gärna till mig:
footballinnomansland@gmail.com

Ännu en soldat som berättade om fotboll

Jag har fått syn på ännu ett brev som berättar om att soldaterna, som jag har skrivit om i min bok, spelade fotboll på juldagen 1914. Det var en av skottarna som skrev hem: ”It is said that some of our boys had four-a-side with them [tyskarna], but I didn’t see it.”

Den som skrev var korpral Patrick Dea i andra bataljonen ur regementet Argyll and Sutherland Highlanders. Jimmy Coyle, den skotske huvudpersonen i min bok var med i den bataljonen. 

Patrick Dea skrev till sin hustru och precis som många andra brev kom det så småningom i tidningen, i detta fall i The Falkirk Herald den 16 januari 1915. Jag fick syn på brevet på webbplatsen Great War Forum, där Andrew Thornton har skrivit om det.

Patrick Dea såg inte fotbollsmatchen, så hans berättelse är hörsägen. Ändå är denna nya källa viktig, på två sätt: 

1. Detta är den första berättelsen om fotboll från en soldat i bataljonen. Tidigare kände jag till endast en soldat från den brittiska sidan som har berättat om fotboll på denna plats på juldagen. Det var en sergeant, från en annan bataljon, som höll vakt ett par hundra meter bakom skyttegravarna. Även hans berättelse är förstås hörsägen, men den är trovärdig eftersom hans uppgifter visar att han har talat med soldater som kände till detaljer om vad som hände mellan skyttegravarna. Patrick Deas nya berättelse är hörsägen från en som var närmare händelserna.

2. Patrick Dea gör klart att den som var ute på det stora fältet mellan skyttegravarna under julstilleståndet inte kunde ha koll på allt som hände. Det kan mycket väl ha varit fotboll utan att han såg det. 

Den iakttagelsen är intressant eftersom ingen av de andra skottarna som har lämnat efter sig dagböcker, brev eller skildringar av kriget, nämner något om fotboll på juldagen. Jag har undrat varför. Svaret kan helt enkelt vara att de inte såg när soldaterna sparkade.

När jag skrev boken var jag övertygad om att de källor jag då hade gav tillräckligt stöd för att säga att skottar och saxare spelade fotboll. Sedan dess har nu två nya fotbollsberättelser kommit fram. Först var det den saxiska soldatens brevkort som jag skrev om den 23 november. Sedan fick jag syn på Patrick Deas brev. Så min berättelse har blivit starkare sedan jag skrev den.

Skriv gärna till mig:
footballinnomansland@gmail.com

Ännu en berättelse om fotboll

I dag fick jag hjälp att ta hem en bild på det brevkort, där en soldat i det sachsiska regementet IR133 skriver om fotboll med de brittiska soldaterna. Den som har hittat brevet är historikern Rob Schäfer. Kortet är skrivet med gammaldags skrivstil, som de flesta i Tyskland inte kan läsa. Jag har fått hjälp av Jörg Moldenhauer, som just nu översätter min bok till tyska. 

15.1.1915
Liebe Eltern,
Euer Paket Nr. 2 habe ich mit Freude erhalten. Wünsche nachträglich Frohe Weihnachten. Habe es erleben dürfen im Schützengraben, wo wir auch ein Bäumchen aufgestellt haben. Wir hatten Waffenruhe und haben mit dem Tommy Tabak getauscht und Ball gespielt. Der liebe Gott wird dem Elend bald ein Ende machen. In der Hoffnung auf ein frohes Wiedersehen.

På svenska blir det:
Kära föräldrar. Jag har med glädje tagit emot ert paket nr 2. Försenat önskar jag er god jul. Jag fick uppleva den i skyttegravarna, där vi också ställde upp en liten julgran. Vi hade vapenstillestånd och bytte tobak med Tommy och spelade boll. Måtte Gud snart göra slut på detta elände. Med förhoppning om ett snart återseende.

Nu finns fem berättelser om fotboll mellan sachsarna och skottarna. Jag ska berätta mer om detta på tisdag kväll kl 18.30, då jag får hålla föredrag hos Armémuseum i Stockholm. Det är fritt inträde, men de vill att man beställer biljetter. Här finns upplysningar:

http://www.armemuseum.se/templates/pages/ArmeCalendarNewsPage____6572.aspx?epslanguage=EN



I dag hade Londontidningen Sunday Mirror mittuppslag om min bok. Det är uppmuntrande att se att det finns intresse för mitt arbete. Texten finns här:
http://www.mirror.co.uk/news/uk-news/christmas-day-truce-1914-how-4676244

Skriv gärna till mig:
footballinnomansland@gmail.com 

Välkomna till Armémuseum på tisdag

Nästa tisdag, den 25 november, klockan 18.30, får jag chansen att berätta om min bok inför en kunnig publik på Armémuseum i Stockholm. Alla är välkomna och det är fritt inträde på tisdagskvällar. Men man ska boka biljett. Här finns upplysningar.

Det finns mycket att berätta. Under den senaste veckan har fotboll under julstilleståndet fått uppmärksamhet sedan den brittiska matkedjan Sainsbury’s började visa sin julfilm. Den finns här.

Sainsbury’s har fått både beröm och kritik för filmen. Många tycker att den är gripande och välgjord. Andra säger att filmen är smetig chokladreklam eftersom den handlar om att den brittiska huvudpersonen lägger en chokladkaka hemifrån i fickan på sin tyske fotbollskompis uniformsrock. Sainsbury’s säljer sådana chokladkakor och ger vinsten till British Legion, en välgörenhetsorganisation som hjälper soldater.

Taff Gillingham, som var Sainsbury’s militärhistoriska rådgivare, har skrivit att han tvekade länge innan han tog uppdraget. Sainsbury’s ville ha fotboll, men Gillingham anser att historierna om fotboll i allmänhet är illa underbyggda och att de har kommit att överskugga allt det andra som inträffade under julstilleståndet. Han tyckte inte att det fanns tillräckligt stöd i källorna för att göra en film med fotboll. 

Först när han fick tips om ytterligare ett soldatbrev med en fotbollshistoria gick han med på att arbeta med filmen.

Trots att det finns uppgifter om många fotbollshändelser under julstilleståndet är det endast två som har riktiga, historiska belägg, anser Taff Gillingham.

Den ena är den match som visas i filmen. Den andra är den match som jag berättar om i min bok, mellan den andra bataljonen från det skotska regementet Argyll and Sutherland Highlanders och det sachsiska regementet IR133. Och faktiskt är det så att jag har bättre källstöd för min berättelse än vad Sainsbury’s har för sin film.

Ett nytt brev om fotboll från en soldat i IR133 flöt upp till ytan för bara några månader sedan. Det kände jag förstås inte till när jag skrev boken. Det är uppmuntrande att min historia har blivit starkare. 

Just nu försöker jag få veta mer om detta brev och jag hoppas att jag kan berätta om det nästa tisdag på Armémuseum. Välkomna!

En bra film om fotboll mellan skyttegravarna

The Daily Telegraph i London rapporterar om nytt intresse för fotboll mellan skyttegravarna. Anledningen är att livsmedelskedjan Sainsbury’s julfilm handlar om julstilleståndet i första världskriget 1914. Soldaterna i filmen spelar fotboll. Filmen är så bra att den tävlar i tittartoppen med årets film från varuhuskedjan John Lewis, som fick flest tittare förra året.

Sainsbury’s film finns här:
https://www.youtube.com/watch?v=NWF2JBb1bvM
Artikeln i The Daily Telegraph finns här:
http://www.telegraph.co.uk/finance/newsbysector/retailandconsumer/11227831/Has-Sainsburys-Christmas-advert-left-John-Lewis-out-in-the-cold.html

Jag tycker att Sainsbury’s film är bra. Ungefär så där kan det ha gått till. Jag kan se detaljer som är korrekta i den här filmen, men som har blivit fel i andra skildringar. Fotbollen ser ut att vara av rätt årgång och soldaterna har inte stålhjälmar (de kom först 1916). 

Men det är klart att filmen är lite tillrättalagd. Soldaterna är hela och rena och nyrakade. Skyttegravarna ger ett alltför hemtrevligt intryck, utan lervälling över fotknölarna. En krigshistoriker i England påpekade för mig att den taggtråd och de krevadgropar som syns i början av filmen inte längre syns till när matchen börjar. Och det snöar i filmen. Det har jag inte sett i någon skildring av julstilleståndet. Det var kallt och det var rimfrost på marken, men det snöade inte.

Jag är glad att Sainsbury’s har valt att berätta om fotboll mellan skyttegravarna i sin julfilm. Det ökar chansen att denna starka berättelse når ut till fler.

Skriv gärna till mig om filmen.

Pehr Thermaenius
footballinnomansland@gmail.com

Slöseri med soldater – och med människoliv

I dag för 100 år sedan befann sig andra bataljonen i det skotska regementet Argyll and Sutherlands Highlanders i utkanten av Ploegsteertsskogen i Belgien. Det är alldeles intill gränsen till Frankrike. Bataljonschefen och hans stab var i några gropar en bit bakom skyttegravarna. Det är rimligt att tro att Jimmy Coyle, den skotske huvudpersonen i min berättelse, hade sin plats där.

På kvällen den 9 november gjorde bataljonen ett misslyckat anfall mot tyska skyttegravar som låg på andra sidan ett fält, ett par hundra meter bort. En tredjedel av soldaterna i anfallet blev kvar där ute i den sönderskjutna jorden. De som kom tillbaka hörde skriken ”från män som ännu inte var döda, men nästan”, skrev en av dem som var med.

Flera skildringar av detta anfall finns bevarade. När jag studerade dem var det mycket som jag inte förstod. Det är inte möjligt att förstå ens hur soldaterna klarade sina enklaste vardagsbestyr, att sova och äta och bajsa. Jag har varit på det där fältet och sett vattnet stå stilla i dikena. Så måste vattnet ha sökt sig även till de meterdjupa diken som kallades skyttegravar. Därtill kom risken att bli träffad i nästa ögonblick av tyska granater eller kulor eller av brittiska granater som hamnade fel.

Men inte ens när jag säger till mig själv att ”så där var kriget” kan jag förstå hur ledningen tänkte när den skickade ut soldaterna på fältet.

Läget i den brittiska styrkan i november var att soldaterna höll på att ta slut. Överbefälhavaren klagade hos den politiska ledningen i London över att de nya soldater som kom var gamla och orkeslösa. Men soldaterna i Jimmy Coyles bataljon var välutbildade och erfarna. Jag förstår inte hur ledningen kunde slösa så med sina bästa medarbetare genom att skicka ut dem på ett uppdrag som inte ens cheferna trodde skulle lyckas. Det var, rått uttryckt, dålig krigsekonomi. Det låter vårdslöst och futtigt att kalla det slöseri, men det var just vad det var.

Den tyske, eller rättare sagt den sachsiska, huvudpersonen i berättelsen är vicekorpralen Albert Schmidt i det tyska 133e regementet. Hans förband befann sig strax söder om gränsen mellan Belgien och Frankrike. De hade en förhållandevis lugn period. Men även under denna lugna period blev soldater i regementet dödade eller sårade under två tredjedelar av dagarna i november och december. Det är också ett mått på kriget.

- - -

Det har kommit ut en ny bok om julstilleståndet. Den heter The Truce – The day the war stopped (Amberley Publishing). Författare är Chris Baker. Han redovisar vad de brittiska bataljonerna skrev i sina krigsdagböcker vid jul och ger också flera citat från soldaters egna dagböcker och brev. Det är ett register över julstilleståndet, bataljon för bataljon.

Chris Baker har två för mig nya uppgifter om det möte som jag har skrivit om i min bok Julmatchen på västfronten. Det är ytterligare en sachsisk soldat som berättar att de spelade fotboll med britterna och en skotsk soldat som berättar att tyskarna ville ha en match, men att en brittisk officer sa att det inte kunde ordnas. Denne officer är nog Henry Hyslop, som har skrivit om detta och som jag citerar i min bok: »De var väldigt angelägna att ha en fotbollsmatch men det gick inte att arrangera.”

Det som tyskarna föreslog var sannolikt en formell match med elva spelare i varje lag, domare och linjemän. Det finns berättelser om flera sådana utmaningar, men ingen uppgift att det blev match. Vid ett tillfälle sa tyskarna nej därför att de visste att de skulle bli avlösta och lämna skyttegravarna på annandagen. Även Jimmy Coyles och Henry Hyslops bataljon blev avlöst då och visste förmodligen om det.

Men matchen på juldagen mellan skottarna och sachsarna var säkert inte alls formell. Jag tror att den var som en av de matcher som både ni och jag spelade på skolgården, utan linjedomare och utan linjer. Det var bara fotbollskul.

Krigshösten fortsatte – En diskussion om källor

I dag för hundra år sedan fick den skotske sergeanten Jimmy Coyle och hans bataljon order att täppa till en lucka i fronten vid orten Le Maisnil, en liten bit väster om Lille. De kom dit innan solen hade gått upp den 21 oktober och under den dagen följde sedan en av bataljonens tre mest förfärliga strider under krigets första månader.

Även det sachsiska regementet i min berättelse var i trakten. Där var vicekorpralen Albert Schmidt en av soldaterna. De hade kommit dit med tåg från området öster om Paris, där franska och brittiska styrkor hade stoppat tyskarna.

Albert Schmidts regemente hade varit med vid striden om staden Lille, men de franska styrkorna i staden gav upp medan regementet fortfarande förberedde sig för att anfalla. Sedan fortsatte regementet att strida mot britterna. Uppgiften var att göra det omöjligt för britterna att flytta soldatar över gränsen till Belgien, där den första stora striden vid staden Ypern pågick.



Om ett par veckor kommer den engelska upplagan av min bok från tryckeriet. Den har redan blivit lite omtalad. I går hade tidningen The Sunday Times en artikel om fotboll under julstilleståndet 1914. Jag hjälpte reportern Nicholas Hellen att leta fram material om en match som en brittisk bataljon sägs ha vunnit med 4–1 och han var vänlig nog att nämna min bok i artikeln.

Uppgifterna om denna match är mycket mera osäkra än uppgifterna om den match som jag har skrivit om i min bok. Den ende som berättar om 4–1-matchen är sergeanten Harold Douglas Bryan. Hans redogörelse finns i Imperial War Museum i London. Han skrev den troligen efter kriget. Problemet med hans berättelse är att den inte stämmer med krigsdagböckerna för någon av bataljonerna i regementet Scots Guards, där han var med.

Artikeln i Sunday Times blev genast uppmärksammad på webbplatsen Great War Forum, i en så kallad thread som handlar om fotboll under julstilleståndet. Några deltagare skrev att Harold Douglas Bryans berättelse har så dåligt stöd i andra källor att den inte borde berättas. De skrev också om hur viktigt det är att inte sprida historier som inte har stöd i flera trovärdiga källor.

Jag invände att uppgiften för dem som skriver om kriget är svårare än att endast ålägga sig stränga krav på källor. Det finns inte bara ett utan två sätt att göra fel. Det första fel som man kan göra är att slarva och skicka vidare historier som uppenbarligen är falska. Det andra fel som man kan göra är att vara alltför kritisk, så att man diskvalificerar historier som är värdefulla och borde berättas.

Jag anser att Nicholas Hellen i Sunday Times gjorde rätt. Han berättade Bryans historia samtidigt som han lät mig berätta om tvivlen och att historien inte har stöd i andra källor. Jag kan inte veta om 4–1 matchen verkligen inträffade, men jag vill inte ta risken att inte berätta om den. Sedan kan läsarna tänka själva.

Inläggen på Great War Forum finns här: 
http://1914-1918.invisionzone.com/forums/index.php?showtopic=203212&hl=football&page=6

Skriv gärna till mig om värdering av källor eller om annat som har att göra med min bok. Min adress är: footballinnomansland@gmail.com

Min engelska bok heter: The Christmas Match – Football in No Man’s Land 1914, utgiven av Uniform Press.

Observera att det också finns en spökupplaga av boken på nätet. Den har en något annorlunda titel och sägs komma från ett annat förlag. Jag står som författare. Detta beror förmodligen på att det andra förlaget, som gav mig ett erbjudande, lade ut boken innan jag tackade nej. Jag hoppas att det andra förlaget ska lyckas stryka spökboken från sökmotorerna.

Äntligen – Julmatchen på engelska

Dagens glada nyhet* för mig är att min bok kommer ut på engelska i november. Titeln är The Christmas Match – Football in No Man’s Land 1914. Förlaget heter Uniform Press. Och det som är särskilt roligt är att de behåller Patrik Sundströms lysande omslag.

Det var svårare än jag hade väntat att få ut boken på engelska. Först kontaktade jag några svenska agenter (dvs bokförmedlare), men de ville eller vågade inte ta hand om min berättelse. Sedan skrev jag till förlag i Skottland och England. Några sa nej. De flesta svarade inte. Sedan skrev jag till literary agents i Storbritannien. Några svarade nej. Några var intresserade och bad om mer material. Två sa att de ville ta uppdraget att placera boken. Men till slut ”försvann” alla från eposten. Ett förlag ville ge ut boken, men sa att det var för sent.

Då gav jag upp. För att kunna tacka dem som har hjälpt mig och som inte kan läsa svenska beställde jag simpla pocketböcker med min egen engelska text för att skicka tillsammans med svenska böcker till Sachsen, Skottland, England och Belgien. Det var då jag fick tips att kontakta Ryan Gearing som driver förlagen Tommies Guides och Uniform Press. Han tände direkt. Tack, säger jag, men ordet är för litet.

Jag skrev 70 brev. Ett kom rätt.

Den 19 december blir det boksläpp i museet In Flanders Fields i Ypern i Belgien. Jag har hört att EU och det europeiska fotbollsförbundet Uefa ska ha en minnescermoni i staden den dagen.

* Sigge Ågren, han som skapade Expressen, startade vinjetten Dagens glada nyhet. Han ville undvika att vi bara rapporterade om elände. Han bestämde att det skulle vara minst en glad nyhet i tidningen varje dag. Det är ett bra sätt att tänka.

I går, den 1 oktober besökte jag biblioteket i Kristianstad för att berätta om min bok. Jag visade bilden från hovets webbplats med kungen i generalsuniform som tar emot blommor från barnen på sin födelsedag. Jag frågade publiken: Vad tänker han på? Tänker han alls? Jag visade också en bild på länsstyrelsens entré i Örebro slott. Där står två kanoner. Jag frågade publiken: Vad tänker dom på? Tänker dom alls? Har dom tänkt på vad kanoner är till för?

Efteråt fick jag frågan: Du är tydligen radikalpacifist? Nej, det är jag inte. För några år sedan fick jag erbjudande att bli medlem i Svenska Freds. Men jag fick inte ihop det. Jag inser att det finns tillfällen i historien då krig är oundvikligt. Det jag vänder mig emot är att folk slarvar med krigsorden och använder krigets symboler utan att tänka på vad de betyder. 

Varje dag under hösten är det hundra år sedan huvudpersonerna i min berättelse, Albert Schmidt och Jimmy Coyle, var med om något under första världskriget. Just i dag, den 2 oktober, för hundra år sedan befann de sig i de första skyttegravarna nordost om Paris. Kriget hade vänt. De tyska soldaterna hade tvingats dra sig tillbaka norrut. Inom kort, för hundra år sedan, for sedan Albert och Jimmy med sina förband till Flandern där de fortsatte kriget. Det var där soldater i Alberts regemente och Jimmys bataljon spelade fotboll på juldagen.

Skriv gärna till mig och berätta vad ni tänker när ni läser min bok. Adressen är: footballinnomansland@gmail.com.

Samma berättelse för hundra år sedan

Vid den här tiden för hundra år sedan vände första världskriget. Då befann sig huvudpersonerna i min berättelse öster om Paris. Närmast befann sig skotten Jimmy Coyle. Längre åt öster var Albert Schmidt från Sachsen. 

De tyska styrkorna hade under ett par veckor jagat de brittiska och franska soldaterna, som drog sig söderut genom Belgien och Frankrike. Det som vände kriget var att Frankrike samlade en ny styrka vid Paris. Soldaterna åkte med taxibilar för att komma i läge att anfalla tyskarna från sidan, från väster. När tyskarna då vände sig mot denna nya styrka blev det luckor på deras södra sida. Där angrep franska och brittiska soldater så att tyskarna måste vända norrut.

En officer i den sachsiska armé där Albert Schmidts regemente ingick har beskrivit hur de blev beskjutna med artillerigranater. De hade grävt en försvarsställning i ett skogsbryn. De första franska granaterna slog ned kanske hundra meter framför deras skyddsgropar. Nästa omgång kom närmare. Därefter slog granaterna ned så nära att den svarta och stickande röken från explosionerna nådde fram till de tyska soldaterna.

”Nävarna borrade sig ned i den kalla fuktiga jorden. Vi slutade andas. Nästa salva måste träffa vår linje. Så kom den tjutande. Man kände lufttrycket.”

Officeren, som gav ut sin bok anonymt 1915, berättar sedan vad granaterna gjorde med soldaterna. Han hörde skrik och stön runt omkring sig. En man nära honom bröt armen, det var en av de lindrigare skadorna. En annan man slungades upp i luften och hans kropp träffades sedan av en efterföljande granat innan den hade slagit i marken. 

Tidigare den här veckan rapporterade tidningen The Guardian från kriget i Ukraina. En ukrainsk soldat berättade att hans konvoj blivit beskjuten med granater. Många av dem som överlevde hade ”benen brutna eller sönderslagna, med splitter i våra händer, ben, kroppar, med sönderslagna tänder och brutna näsor”.

Det är hundra år mellan dessa skildringar, men berättelsen är densamma.

Skriv gärna till mig och berätta vad ni tänker när ni läser min bok Julmatchen på västfronten – Fotboll i Ingen mans land 1914. Adressen är: footballinnomansland@gmail.com.

Soldaterna har starka berättelser

I dagarna för hundra år sedan var de båda soldaterna och fotbollsspelarna i min berättelse, sachsaren Albert Schmidt och skotten Jimmy Coyle, på väg söderut i största hast.

Dock hade Albert Schmidt och hans bataljon, som varit skild från regementet under några dagar, just i kväll, den 27 augusti, en vilopaus som säkert var efterlängtad. De befann sig en bit in i Frankrike på västra sidan av floden Meuse. Där fick de nattkvarter i några lador. För första gången på länge fick de sova med tak över huvudena. Transportvagnarna hade hunnit i fatt dem och de hade fått post hemifrån. Sedan kom regementet förbi. De hade kommit över från flodens östra sida på en tysk krigsbro i närheten. Albert Schmidts bataljon kunde återförenas med huvudstyrkan som fortsatte ned genom Frankrike.

Krigsläget var nu att de tyska styrkorna jagade de franska och brittiska styrkorna i riktning mot Paris.

Under föregående dag, den 26 augusti, hade Jimmy Coyles bataljon varit med om sin första stora strid. Det var nära staden Le Cateau. När hela den brittiska styrkan på kvällen lämnade striden och gick och stapplade åt söder hade nära hälften av skottarna i bataljonen blivit dödade eller sårade eller så var de försvunna. De soldater som var kvar hade blivit splittrade. 

De officerare som råkat bli befälhavare över grupperna försökte förgäves hitta någon av de andra grupperna. Bataljonens krigsdagbok berättar utförligt hur de tog sig vidare. Dessutom har jag hittat flera redogörelser som har skrivits av soldater under kriget eller efteråt. 

Officeren Henry Hyslop förde en grupp från Le Cateau. På småtimmarna den 27 augusti kom de till nästa stad. Ledningen ville att de skulle fortsätta söderut, men det var inte möjligt. Soldaterna hade inte ätit sedan klockan 4 föregående morgon. De gick till ett fält där de fick te och bröd, berättar krigsdagboken. Henry Hyslop själv skrev: ”[En major från staben] flängde runt i sin bil och lyckades skaffa några limpor som vi delade ut bland männen och aldrig har mat varit mera välkommen.” 

Jag tyckte att jag kom soldaterna nära när jag läste deras berättelser. Ändå är det inte möjligt att att förstå hur de klarade de långa dagarna på vägarna mot söder utan att få sova eller äta ordentligt och dessutom med risken att bli beskjutna. 

Det vore intressant att få veta vad ni, läsarna, tänker när ni följer Alberts regemente och Jimmys bataljon genom kriget. Skriv till mig. Adressen är: footballinnomansland@gmail.com.

När kriget kom till Belgien

I dag, den 23 augusti, för hundra år sedan var soldaterna – och fotbollsspelarna – Jimmy Coyle från Skottland och Albert Schmidt från Sachsen ute i kriget på riktigt. De heldragna linjerna på kartan visar hur långt de hade kommit. De prickade linjerna visar vilken väg de sedan tog till det där fältet i Flandern där deras förband spelade fotboll på juldagen.

Albert Schmidts förband var med i striden vid orten Hastière-par-delà, där tyskarna försökte komma över från östra till västra sidan av floden Meuse. Det var under den tid då de strider pågick som på tyska sidan kallades franktirörkriget. Men i motståndarnas länder talade man om tyska grymheter mot civilbefolkningen i Belgien och Frankrike. 

Ordet franktirör betyder samma sak som gerillakrigare. Franktirörer kallades de civilpersoner som sköt mot tyska soldater under kriget mot Frankrike 1870-1871. Flera av dem som då var med hade blivit höga officerare 1914 och varnade sina trupper för franktirörer. Så soldaterna väntade sig att bli beskjutna av civilpersoner. 

Soldaterna hade också order att straffa de samhällen där civila sköt mot dem eller där de trodde att det var civila som sköt. På flera platser samlade soldaterna invånare och sköt ihjäl dem eller använde dem som skydd. I Hastière-par-delà blev 19 civilpersoner dödade den 23 augusti.

Jag har läst om detta i boken German atrocities 1914 – A history of denial (2001) av John Horne och Alan Kramer. Det var historikerna vid museet In Flanders Fields i Ypern som visade mig boken. Författarna skriver om Tredje armén, som var från Sachsen. Albert Schmidts regemente tillhörde denna armé.

”Tredje armén lämnade efter sig ett stråk av förstörelse när den bredde ut sig från Meuse mot den franska gränsen. [Soldater] avrättade civila och plundrade byar ...”

Tidningar i Storbritannien skrev utförligt om berättelserna från Belgien, så de brittiska soldaterna måste ha känt till dem. Men vid jul fick sachsarna ändå stort gensvar då de tog initiativ till stilleståndet. De anglosachsiska och de sachsiska soldaterna tyckte att de stod nära varandra. Berättelserna om mänskliga sköldar i Belgien störde inte julstämningen.

På den brittiska sidan hade Jimmy Coyles förband åkt tåg från Bordeaux till Valenciennes. Därifrån marscherade de österut, mot Mons, där den brittiska huvudstyrkan för första gången stred mot de tyska arméer som invaderat Belgien för att kunna anfalla Frankrike från norr. 

Mitt på dagen den 23 augusti hörde skottarna kanonmuller. På kvällen, när de hittat nattkvarter i en fabrik vid belgiska gränsen, fick de bud från några andra bataljoner i samma brigad: Bataljonerna var ”hard pressed”, står det i krigsdagboken.

Jag vill gärna veta vad ni tänker när ni läser min bok Julmatchen på västfronten – Fotboll i Ingen mans land 1914. Skriv till mig. Adressen är: footballinnomansland@gmail.com

Följ Albert och Jimmy till fotbollsfältet

Den här kartan ska jag visa under hösten för att hjälpa läsarna förstå hur kriget fördes och hur Albert Schmidts regemente och Jimmy Coyles bataljon rörde sig fram till jul. De heldragna linjerna visar hur långt de hade kommit för hundra år sedan. De prickade linjerna visar vägen framöver som förde dem till Flandern och till fältet där de båda förbanden spelade fotboll på juldagen.

Tack till Helena Fahleson som har hjälpt mig med grundkartan.

I dag, den 18 augusti, för hundra år sedan gick Albert Schmidt och hans regemente först över gränsen till Luxemburg och senare på dagen över gränsen till Belgien. Det var också den dag då de såg de första krigsgravarna. Där låg tyska kavallerister som hade blivit dödade under krigets första dagar i strid med Belgiens armé.

Så här skrev en officer i ett annat av regementena från Sachsen: ”I de samhällen som vi passerade när vi marscherade vidare såg vi överallt spåren av striderna: sönderskjutna och delvis nedbrunna bondgårdar och hus, också utrustning som de belgiska trupperna hade kastat ifrån sig.”

Målet för den tyska armén var att snabbt besegra Frankrike för att sedan sända så många soldater som möjligt öster ut, mot Ryssland. Taktiken var att skicka de starkaste tyska stridskrafterna genom Belgien för att kunna anfalla Frankrike norr ifrån. Därmed skulle den tyska huvudstyrkan kunna attackera den franska armén från sidan, snarare än rakt framifrån. Dessutom skulle tyskarna då kunna undvika de starka franska befästningar som fanns på gränsen till Tyskland. Enligt den tyska planen skulle dess stridskrafter sikta in sig på Paris och Frankrike skulle kapitulera senast den 12 september.

Jimmy Coyles bataljon från Skottland var denna dag kvar i Boulogne. Först den 22 augusti, på fredag för hundra år sedan, åkte de med tåg till fronten.

Hela historien om fotbollsspelarna och soldaterna Albert Schmidt och Jimmy Coyle och deras förband finns i min bok Julmatchen på västfronten – Fotboll i Ingen mans land 1914 (Atlantis). 

Skriv gärna till mig. Adressen är: footballinnomansland@gmail.com.

Kiltar i Boulogne

På morgonen den 11 augusti för hundra år sedan såg skottarna i Jimmy Coyles bataljon den franska kusten. En lots kom ut till deras fartyg för att visa vägen in till hamnen i Boulogne genom de nyligen utlagda minfälten.

När de hade kommit av det trånga fartyget ställde de upp på kajen och marscherade med fyra säckpipeblåsare i täten genom staden till sin förläggning. Den skotske officeren Henry Hyslop skrev i sin dagbok:

”Det stod folk utmed gatorna för hela Boulogne verkar ha skyndat ut för att se oss och de kunde inte alls förstå våra kiltar, de hade aldrig sett högländare förut, och jag tror att först var de inte alls säkra på att våra kläder var riktigt anständiga.”

Bilden här ovan är från ett annat tillfälle. Det är en tidningsbild som Henry Hyslop har klistrat in i dagboken. I ett annat klipp i dagboken, från en brittisk tidning, står det att fiskarhustrurna och flickorna i Boulogne var helt betagna av de ståtliga skottarna. 

Denna bataljon var det första stridande förband i den brittiska armén som kom till Boulogne. Till att börja med fick de slå upp tält till de soldater som kom de efterföljande dagarna och skottarna fick också jobb i hamnen. De stannade i Boulogne till den 22 augusti. Då trängde de ännu en gång ihop sig på tåg för att fara mot fronten.

Den andra huvudpersonen i min berättelse, Albert Schmidt, kom den 11 augusti med sitt regemente med tåg till samhället Speicher in der Eifel, nära gränsen till Luxemburg. Det var tryckande varmt när de gick från tåget till en by där de skulle ha sin första förläggning. De som har skrivit om de sachsiska soldaternas färd till kriget berättar att soldaternas inkvartering inte var ordnad i förväg, men byborna hjälpte till så att alla fick sova så bra som möjligt.

Albert Schmidts regemente blev kvar på den tyska sidan av gränsen till den 18 augusti. Då gick de in i Luxemburg.

Jag har skrivit berättelsen om de båda fotbollsspelarna och soldaterna Jimmy Coyle och Albert Schmidt i min bok Julmatchen på västfronten – Fotboll i Ingen mans land 1914 (Atlantis). Skriv gärna till mig och berätta vad ni tänker när ni läser boken. Min adress är:

footballinnomansland@gmail.com.