Inget under kilten

När Ingalill Mosander i kväll (i TV-programmet Go’kväll) recenserade min bok Julmatchen på västfronten – Fotboll i Ingen mans land 1914 (Atlantis) berättade hon att skottarna inte hade kalsonger under sina kiltar. Hennes medrecensent Tara Moshiz frågade genast: ”Hur vet du det?” Det är en berättigad fråga.

Det där med skottarnas kalsonger är en gammal och utnött historia. Den för tanken till råttan i pizzan och andra ”Klintbergare”. Därför blev jag orolig när jag stötte på den i mitt material om fotbollsmatchen mellan skyttegravarna i första världskriget. Om historien var sann ville jag skriva om den, men jag måste veta.

Det var svårt att kolla. Flera personer sa till mig att det verkligen var så, att soldaterna inte hade kalsonger under kiltarna. Ibland gjorde de benskydd av sandsäckar, men de hade inte kalsonger. När jag fortsatte att fråga tvivlande fick jag veta att det finns bilder på dödade soldater som ligger på marken med uppfläkta kiltar och som visar att de inte hade något under. Jag sökte en sådan bild. Inte för att visa i boken utan för att själv se att historien är sann. Dock hittade jag inget bildbevis. Därmed fick jag nöja mig med försäkringar från några som har grundliga kunskaper om de skotska soldaterna under kriget. Jag vill inte säga vilka dessa källor är, det vore att undandra mig ansvaret för att jag tog med denna uppgift i boken. Jag kan bara säga att jag har kollat med mycket goda källor.

Och så har jag ju en samtida källa också. Det är Johannes Niemann, den tyske officer som har lämnat de mest precisa uppgifterna om fotbollsmatchen i Ingen mans land. I BBC 1968 berättade han att skottarnas rumpor syntes när kiltarna flaxade och han upprepade detta året därpå i sin bok om kriget. Så med stöd av flera av varandra oberoende källor är jag övertygad om historien om att skottarna inte hade kalsonger är sann, åtminstone under första världskriget.

Det var intressant att bli recenserad och det var roligt att få beröm. Ingalill Mosanders TV-inslag om boken finns här (recensionen börjar 9 minuter in i programmet).

Jag har också hittat en annan recension. Det är Christer Nilsson som har skrivit om Julmatchen på västfronten på tidningssajten helahälsingland.se. Även han tycker om min bok, men han ger mig en släng för att jag upprepar (vilket han dock förlåter mig).

Det där med upprepningarna kan jag förklara. Under arbetet med boken läste jag flera militärhistoriska fackböcker. Trots att jag var en synnerligen intresserad läsare hände det gång på gång att jag tappade tråden. Jag kunde inte hålla alla förband och befälhavare i huvudet, så ibland visste jag knappt om texten handlade om tyskar eller fransmän, till exempel. Därför föresatte jag mig att vara mycket tydlig när jag skrev och att hellre gå över gränsen till att bli tjatig än att riskera att tappa läsare. Christer Nilssons recension finns här.

Även författaren Nils Fabiansson, som är redaktionssekreterare på Historisk tidskrift, har varit vänlig att nämna min bok. Han har själv alldeles nyligen givit ut boken Historien om Västfronten (Norstedts). Nils Fabiansson skriver en blogg, där han har en förteckning över böcker som nu kommer ut med anledning av 100-årsminnet av första världskriget.

Pehr Thermaenius
footballinnomansland@gmail.com

Mössor och hjälmar

Några som har läst min nya bok Julmatchen på västfronten – Fotboll i Ingen mans land 1914 har frågat vad soldaterna hade på huvudet. Hade de bara mössor? Hade de inga hjälmar? Svaret är att de bara hade sina mössor. 

I boken följer jag två soldater och fotbollsspelare, en sachsare och en skotte, genom kriget på hösten 1914 fram till jul då deras förband spelade fotboll mellan skyttegravarna. Sachsarens regemente bar pickelhuvor, men de hade också runda, mjuka fältmössor. Skotten tillhörde en bataljon som bar glengarries, som liknar båtmössor.

Pickelhuvorna kallas visserligen hjälmar, men de var gjorda av läder och de gav inget skydd mot kulor, granatsplitter eller till exempel stenar som träffade en soldat efter en explosion. Dessutom var de opraktiska, trots att soldaterna bar överdrag av tyg, som jag tror var avsedda att ta bort risken för ljusreflexer. Pickelhuvans pik kunde sticka upp över kanten på ett skydd och därmed avslöja soldaten. Jag har sett en uppgift att soldaterna därför tog bort sina pikar och att senare pickelhuvor hade löstagbara pikar. På bilderna från julstilleståndet ser man både soldater som bär pickelhuvor och soldater som bär de runda, mjuka fältmössorna.

Skottarna tillhörde regementet Argyll and Sutherland Highlanders. De bar glengarries med ett speciellt band runt mössan, med ett röd-och-vitrutigt schackmönster. Det var ett minne av regementets insats i slaget vid Balaklava 1854, under Krimkriget, då soldaterna i ”en tunn röd linje” stod emot ett ryskt anfall. Bandet gör att man kan känna igen regementets soldater på bilder från kriget. Regementet hade också brittiska arméns största mössmärke. Men på bilder från vintern 1914-1915 syns också soldater som har egna, stickade mössor, som de möjligen hade fått i paket hemifrån.

I skildringar av julstilleståndet och av kriget 1914 förekommer ändå bilder med soldater som bär hjälm. Hjälmarna, både de tyska och de brittiska, har blivit symboler för första världskriget. Men de började inte användas förrän 1916. Det här är ett exempel på hur lätt det är att göra fel. Själv har jag så långt som möjligt undvikit böcker, dokument och bilder som handlar om kriget efter nyår 1915, då min berättelse egentligen slutar. Det är mycket svårt att kontrollera om det som berättas om kriget efter den tidpunkten också gällde under 1914. Kriget utvecklades snabbt. Det gällde vapnen, annan materiel och jag har förstått att även stridstekniken ändrades undan för undan hela tiden. 

Till exempel finns det en intressant bok om den tyska vården av sårade. Boken heter Där stridens sår läkas, skriven av den svenske läkaren Gunnar Nyström som gjorde en studieresa till västfronten på den tyska sidan. Boken kom ut 1915. Jag har tittat i den och såvitt jag förstår gjorde Gunnar Nyström sin resa det året. Jag har läst att även vården av dem som skadades i kriget utvecklades snabbt. Organisationen blev bättre och läkarna blev skickligare. Därför har jag inte vågat använda några uppgifter ur hans bok i min berättelse. Det som var i bruk 1915 kanske inte fanns 1914.

Pehr Thermaenius
footballinnomansland@gmail.com

1914 är ganska nära

1914 är länge sedan, men inte så väldigt länge sedan. Det har gått 100 år sedan dess, men det är bara dubbelt så många år som har gått sedan jag själv började i lumpen 1964. När jag började lumpen hade det bara gått 50 år sedan första världskriget bröt ut. Det kan inte ha känts som en fjärran historisk händelse för dem som då var lika gamla som jag är nu, omkring 70. För dem som var med i kriget vid 20 års ålder var kriget för 50 år sedan lika nära som lumpen är för mig nu. Sannolikt var deras minnen av det riktiga kriget dessutom skarpare än mina minnen av låtsaskriget i lumpen.

Jag har funderat på tidaxeln när jag har arbetat med min nya bok Julmatchen på västfronten – Fotboll i Ingen mans land 1914. Jag har tänkt på att jag minns en tid när det fanns många som mindes första världskriget. Visserligen hade det andra världskriget då tagit uppmärksamheten från det första världskriget, men minnena från det första kriget måste också ha funnits kvar och varit starka. 

Och såklart har jag tänkt: Varför började jag inte jobba med boken redan då? Jag hade kanske fått chansen att träffa Jimmy Coyle, fotbollsspelaren och sergeanten från Skottland som är en av bokens huvudpersoner.

Om jag hade fått chansen att själv fråga soldaterna hade jag sluppit sucka åt de frågor som några få av dem fick i bandade intervjuer som nu finns att lyssna på. Varför fick de frågor om hur officerarna kallades till middag? Varför fick de inte i stället frågor om hur de skötte sina skavsår och om vilka knep de hade för att göra det lättare att bära packningen?

Avståndet till 1914 har betydelse för hur svårt det är att lära känna dem som var med och sparkade boll mellan skyttegravarna på juldagen, som jag berättar om i boken. Men jag har hjälp av att jag var med på halva vägen, 1964.

Vår krigsutbildning hade stora likheter med det som står att läsa i skildringarna av första världskriget. En gång skulle vi öva oss att anfalla över ett fält. Precis som i skildringarna av första världskriget skulle artilleriet – på låtsas, alltså – skjuta stormeld mot det dike som vi skulle erövra. Precis som då uppmanades vi att ”krypa in i stormelden”, det vill säga åla i sänkor för att trots granatexplosionerna i diket kunna komma nära för att inte få så långt att springa när anfallet började. När sedan stormelden upphörde, markerat av att övningsledaren kastade ett knallskott, sprang vi mot diket och ropade: ”Gå på marsch!” Den här metoden hade nog inte blivit ändrad sedan 1914 och det är rimligt att tro att utfallet skulle ha blivit snarlikt, det vill säga att försvararna skulle ha haft ett övertag och att många av oss skulle ha blivit ihjälskjutna inom några sekunder.

Det första som jag hade velat fråga 1914 års soldater är: Varför var ni med i kriget? Jag tänkte en del på det när jag gjorde lumpen. Jag undrade om jag skulle vara med om det blev på riktigt. Jag kom fram till att jag skulle nog vara med, men inte för fosterlandet utan för kamraterna som bodde i samma rum som jag. Jag skulle inte ha velat dra mig undan när de gick ut i kriget. Jämfört med anfallstekniken verkar detta lite, men inte mycket, mer olikt 1914. I dagböcker och skildringar från första världskriget finns berättelser om hur soldater kom mycket nära varandra. Det var ett starkt kamratskap. Men för 1914 års soldater kom därtill mycket som handlade om fosterlandet och kanske till och med om kungen respektive kejsaren. Vi som gjorde lumpen 1964 hade nog ställt upp för fosterlandet om fienden hade kommit från öster, som i övningarna (vanligen över Glanshammar). Men det var inte för kungens skull som vi hade riskerat livet.

Det andra som jag hade velat fråga soldaterna i första världskriget är: Hur klarade ni påfrestningarna, alltså allt som kom ovanpå risken att bli dödad eller skadad? Hur klarade ni kyla, hetta, sugande lera, våta fötter, lusiga kläder, likstank och slajmiga latriner?  Här får jag ingen ledning av vad jag själv var med om i lumpen. Avståndet till 1914 är mer än dubbelt så stort som avståndet till 1964.

Pehr Thermaenius
footballinnomansland@gmail.com

Fotnot: Jag har inte lyckats med kommentarsfältet. För att skicka en kommentar ska ni klicka på "Inga kommentarer" här nedan. Det går också fint att skicka epost.

Charlotte Kalla är inte en krigsmaskin

Johan Esk har fel. Charlotte Kalla är inte ett Jas-plan. Hon är en skidåkare som vill komma först i mål, men hon är inte ute efter att förstöra något eller döda någon.

I dagens Dagens Nyheter skrev Johan Esk att Charlotte Kalla är ett Jas-plan på skidor. Det är ytterligare ett exempel på hur krigsorden smyger sig in i vardagsspråket. Folk kanske tycker att det är en oförarglig ordlek, men det är i alla fall farligt. När Johan Esk skrev att Charlotte Kalla är ett Jas-plan bidrog han till att vattna ur ett krigsord så att Jas reduceras till ett tjusigt flygplan med styrka, snabbhet och läckra linjer. Men i själva verket är det en kanon och bombkastare. De läckra linjerna finns där bara för att det ska gå bättre att skjuta och bomba.

Den här urvattningen har pågått länge. Det har jag märkt när jag har arbetat med min nya bok Julmatchen på Västfronten – Fotboll i Ingen mans land 1914 (Atlantis). Den handlar om soldater som avbröt första världskriget och spelade fotboll mellan skyttegravarna på västfronten.

Att det var möjligt att få ut miljoner människor i kriget berodde till stor del på att krigsorden var urvattnade. Och urvattningen av första världskrigets ord pågår fortfarande, till exempel med ordet skyttegravskrig. Det är en ofta missbrukad språkbild. De som använder den tänker inte på vad ordet egentligen betyder.

Just nu verkar det pågå en kraftig urvattning av krigsflygplanet Gripen. I veckan rapporterade Ekot att Schweiz försvarsminister vill att ett av de svenska krigsflygplanen ska visas upp i luften ovanför avslutningen av den alpina världscupen senare i år. För Saab skulle det bli en produktplacering i klass med när Helgonet körde en sportbil från Volvo. Man varför skulle skidåkarna vilja bli förknippade med en krigsmaskin?

Så i fredags läste jag i tidningen att flygbolaget Norwegians chef Bjørn Kjos flugit med det svenska krigsflygplanet till en flygplatsinvigning. ”Jag är glad som en unge”, sa han när han gick ur planet, enligt Dagens Industri. Så bidrog även han till att urvattna ett krigsord.

Pehr Thermaenius
footballinnomansland@gmail.com

Direktsändning

I dag fick jag vara med om något nytt, tack vare min nya bok Julmatchen på Västfronten – Fotboll i Ingen mans land 1914. Jag var med i radioprogrammet Nordegren & Epstein i P1. Där fick jag chansen att inför en stor publik och i direktsändning berätta om soldaterna som stoppade första världskriget och i stället sparkade boll.

Här är länken till mitt inslag i programmet:
http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=4058

Två kommentarer i samband med radioprogrammet gjorde mig särskilt glad. Det viktigaste är att både Thomas Nordegren och Louise Epstein var tagna av min berättelse. Jag hade lyckats fånga två så kunniga och skarpa läsare. Det tar jag som beröm. Det andra var en sak som Thomas sa när han ringde till mig i tisdags. Han hade bara läst lite i början på boken men kunde ändå bestämma sig för att bjuda in mig till programmet. Även det tar jag som beröm för mitt sätt att disponera texten. Jag försökte skriva den som en nyhetsartikel, med en effektiv ingress. Och tydligen har jag lyckats med ingressen. Jag fångade en läsare och höll honom sedan kvar.

Det finns också något som jag ångrar att jag sa. Det var när jag liknade soldaternas match vid matcherna på skolgården, då vi slängde våra väskor och jackor på marken som målstolpar och spelade fotboll tills det ringde in. Då ska jag någonting i stil med att ”det har väl du, Louise, inte gjort”. Det var dumt sagt och Louise rättade mig genast. Även hon har spelat fotboll. Min förklaring, som inte är en ursäkt, är att min inre bio spolade tillbaka till 50-talet när jag sa det där och då var inga flickor med och spelade fotboll. Jag borde tänkt på att mycket har förändrats sedan dess.

Efter sändningen gick jag ut på stan för att se hur bokhandlare har ställt min bok i sina butiker. I Akademibokhandeln i Fältöversten fanns den inte med på borden i entrén, som jag hade hoppats. Den stod i knähöjd i historiehyllan. Men den hade i alla fall fått en liten nyhetsetikett.

Och nu byter vi ämne, som Thomas brukar säga i programmet.

I onsdags sände Ekot uppgifter om hur svenska ambassaden i Schweiz samarbetar med ja-sidan i den folkomröstning som ska avgöra om Schweiz ska köpa det svenska krigsflygplanet Gripen. Källorna var några dokument som ambassadören hade skickat till Stockholm i slutet av förra året. Jag önskar att Ekot hade varit snabbare med sin publicering för då hade jag kunnat hänvisa till den i boken.

I Ekots material finns nämligen ett exempel på hur krigssymboler smyger sig in i vardagen, vilket bidrar till att krig uppfattas som mindre förfärligt än det är. Jag nämner detta i boken i samband med att jag ger exempel på hur journalister (bland andra jag själv) har använt krigsord, ofta från första världskriget, slarvigt och utan eftertanke.

Det som jag noterade i Ekots rapportering är att Schweiz försvarsminister vill att ett Gripenplan ska flyga över avslutningstävlingen i den alpina Världscupen senare i vinter. Ministern vill visa upp en flygande kombinerad kanon och bombkastare för en massa människor som har kommit för att titta på en skidtävling. 

Varför tror han att de vill bli påminda om krig? Eller är det så illa att folk – och ministern – som ser ett strömlinjeformat flygplan bara ser på de läckra linjerna utan att tänka på vad maskinen ska användas till? Då måste vi skärpa oss. En stor del av ansvaret ligger på journalisterna.

Detta är inte gyttja

Min vän Åke Barklund är en av de första som har läst min bok Julmatchen på västfronten – Fotboll i Ingen mans land 1914. När Åke hade läst gav han mig beröm, vilket jag gärna slickar i mig eftersom han är en kritisk läsare. Han skrev till och med att de sista två kapitlen är ”lysande”. De handlar dels om vad nutida medlare hade kunnat göra om de fått i uppdrag att mäkla fred under julstilleståndet, dels om hur vi vårdslöst och tanklöst använder de ord från första världskriget som har blivit en del av vardagsspråket.

Men Åke hade också en invändning. Han påpekade att jag har givit ordet gyttja fel betydelse.

För att ni ska förstå att denna kritik väger tungt ska jag kort berätta vem Åke är. Vi gick båda på Karolinska läroverket i Örebro, men lärde inte riktigt känna varandra förrän vi gjorde lumpen tillsammans på I3. Det var en lärorik tid, dock var det kamraterna och inte utbildningen som gav mig de värdefulla kunskaperna. Efter lumpen blev Åke jägmästare och så småningom VD och sekreterare (det vill säga chef) för Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien. Så ni förstår att han vet vad han talar om när det gäller jord och växter.

Min bok handlar om de första månaderna av första världskriget, från krigsutbrottet i augusti till jul, då soldater gick upp ur skyttegravarna och då några spelade fotboll. Jorden, som soldaterna gick på eller kröp i eller grävde sig ned i hade stor inverkan på kriget. Det hände till och med att jordens beskaffenhet gjorde det omöjligt att hålla i gång kriget. Vid jul befann sig soldaterna i min berättelse i Flandern, på gränsen mellan Frankrike och Belgien. Där är jorden smetig, kletig, sugande – men det är inte gyttja, har Åke nu lärt mig.

Gyttja, skrev han, är växter och djur som brutits ned under liten eller ingen tillgång till syre. Gyttja lägger sig på sjöbottnar och havsbottnar. Det kan ha funnits lite gyttja i någon skyttegrav, men det var säkert mest jord i olika fraktioner, det vill säga med med olika små korn, uppblandad med vatten. 

Helt klart. Men det återstår att hitta ett annat ord för den smetiga, kletiga och sugande blandningen av jord och vatten som fastnade på soldaterna kläder och utrustning. 

I mina tyska källor har jag inte sett något ord för den våta jordblandningen. Där finns uppgifter om hur svårt soldaterna hade det när det började regna på hösten. Så länge det var torrt kunde de ta skydd i diken när tog sig fram till de främsta skyttegravarna. Men när det började regna blev det omöjligt och förresten blev jorden så uppmjukad att den inte gav skydd mot kulor och granatsplitter. Men något ord finns inte.

I de brittiska källorna står det mycket om mud. De översättningar som mitt lexikon erbjuder är: gyttja, dy, sörja, smuts, lera, lervälling. 

Åke föreslår att jag ska använda lervälling, men det ordet passar inte. Jag har sett den vattenmättade jordblandning som finns i Flandern (se bilden ovan). Jag har burit den, fastsmetad på mina kängor i klumpar som verkar växa för varje steg. Det är inte lervälling. Det fanns också lervälling utmed fronten och det hände att män och hästar försvann i lervällingen. Men den hade inte kraften att dra kängorna av soldaternas fötter. Dessutom är lervälling i mina öron ett ganska vänligt ord, som för tankarna till den kladdimoja som barnbarnen gärna leker i. Gyttja, däremot, låter farligt.

Så jag vet inte vilket ord jag ska använda. Kanske kan jag få hjälp av en läsare. Skriv gärna till mig så ska jag försöka korrigera detta till andra upplagan. Men nu arbetar jag för att försöka få ut min berättelse på engelska och då är det inget problem. Mud är ordet.

Läs mer om min bok här:
www.atlantisbok.se

Pehr Thermaenius

footballinnomansland.gmail.com

Välkommen till berättelsen om Albert och Jimmy

”Plötsligt kom en Tommy med en fotboll.”

Så berättar en tysk soldat om julstilleståndet, då kriget på västfronten tystnade under julen 1914. Tommy var namnet på de brittiska soldaterna, som både tyskarna och britterna själva använde. I detta fall var det en skotte som kom med bollen och så blev det match mot tyskarna, som kom från Sachsen.

Min nya bok Julmatchen på västfronten – Fotboll i Ingen mans land 1914 (Atlantis) handlar om den här matchen, som är den bäst belagda av alla berättelser om fotboll under julstilleståndet. 

Jag har hittat två soldater, Albert Schmidt och Jimmy Coyle, som var aktiva fotbollsspelare och som var med de där förbanden som möttes vid jul. I min berättelse följer jag Albert och Jimmy från krigsutbrottet i augusti, genom det förfärliga kriget under hösten och fram till en hårdfrusen åker på gränsen mellan Frankrike och Belgien, som blev fotbollsplan på juldagen.

Min blogg footballinnomansland ska handla om berättelsen och om Albert och Jimmy. Jag hoppas att bloggen också ska handla om era tankar om boken, fotbollen och om julstilleståndet. Skriv till mig. Jag ska svara. Tillsammans kan vi utveckla berättelsen.

Julstilleståndet började på julaftonskvällen 1914. Soldaterna slutade skjuta och började sjunga i stället. Några modiga gick ut i mörkret mellan skyttegravarna. De kom överens om att hålla fred under julen. 

På juldagen gick tusentals soldater ut i Ingen mans land. De bytte souvenirer, bjöd varandra på något gott att dricka och röka, visade bilder på sina nära och kära och tog nya bilder av varandra. De begravde sina döda kamrater som hade blivit liggande sedan den senaste tidens strider. Några sparkade fotboll.

Det var soldaterna ute i skyttegravarna som tog initiativ till stilleståndet. De höga befälhavarna försökte hålla i gång kriget men det lyckades inte. Soldaterna tog över och på flera håll var det svårt för generalerna att åter starta striderna. Soldater som tvingades börja skjuta igen siktade gärna på trädtopparna.

Detta är en historia som sätter fart på tankarna. Första världskriget är ett tydligt krig. Om det inte vore så hemskt skulle man kunna säga att det är pedagogiskt. Soldaternas stillestånd och fotbollsmatchen skärper bilden av kriget. 

Det här är min första bok som kommer ut på ett riktigt förlag. Hos Atlantis har jag fått god hjälp på många sätt. Den viktigaste hjälpen var förstås att bokförläggaren Helena Hegardt du Rées tände på mitt kvartsfärdiga manus. Sedan bringade redaktören Johan Rosell reda i dispositionen. Patrik Sundström skapade det eleganta och effektiva omslaget. Och Hanna Hedman räddade mig i sista korrekturomgången från ett fel som var så pinsamt att jag inte vill avslöja vad det var.

Till slut ska jag berätta om bilderna. Jag har fått tillgång till dem tack vare hjälpsamma historiker och arkivarier i Sachsen och Skottland. De flesta av bilderna tillhör inte de vanliga från kriget. Flera bilder har tidigare bara visats för en liten krets. Trots att jag nu har sett dem så många gånger kan jag bli sittande länge och titta på detaljerna i ett fotografi. Jag försöker föreställa mig vad soldaterna gjorde i nästa ögonblick, sedan kameran hade klickat.  

Och så finns det en bild som aldrig har visats tidigare. Det är en bild av julmatchen på västfronten. Vår son Johan, 9 år, ritade den när han satt och väntade på mig i Armémuseet i Paris 1987. Jag har tänkt länge på den här boken. Nu kommer den ut i bokhandlarna. Det är spännande.

Läs mer om min bok här:
Atlantis bokförlag

Pehr Thermaenius
footballinnomansland@gmail.com