torsdag 30 april 2015

Byt om, kungen!


Tiden fram till 2018 blir fylld av förfärliga 100-årsminnen från det första världskriget. Här om dagen gällde det den första gasattacken. Framöver handlar det om en lång rad strider med obegripliga dödstal. 

Vid varje sådant 100-årsminne kommer frågan: Hur kunde de förmå alla dessa män att vara med i ett sådant meningslöst krig? Det lugnande svaret brukar bli: Det var en annan tid. Krig var tjusigt och lockande. Soldater var stiliga. Det kan inte hända nu.

Men jag är inte lugn. Krig är fortfarande tjusigt. För inte skulle väl datorspelbranschen kosta på så stora krigsaffischer i tunnelbanan om det inte var lockande? 

Därför önskar jag att vårt samhälles ledare utnyttjar varje tillfälle att visa att de inte tycker att krig är tjusigt. Särskilt önskar jag att den högste av dem alla, kung Carl XVI Gustaf, visar att han inte tycker att krig är tjusigt. 

Han har ett fint tillfälle i dag, på sin födelsedag, när han tar emot blommor från barnen på yttre borggården på Stockholms slott. Då brukar han ha generalsuniformen på sig. Jag önskar att han i stället klär sig i kostym, eller kanske i jeans och tröja. Om han klädde sig så skulle han visa barnen att han vill möta dem som farbror Kungen, inte som en krigare. Han skulle visa att uniformen är jobbarkläder som han har på sig bara när han gör något som har med krig att göra. Barnen, och alla tittare på nätet och i TV, skulle förstå att han inte tycker att uniformen är en tjusig födelsedagskostym.

Jag kan höra invändningarna. Alldeles innan kungen får blommor av barnen har han ju stått som general framför högvakten och då måste han ha uniform. Jag håller med – men efter paraden kan han byta om. Han kan slinka in i högvaktsflygeln och göra en Stålmannen och komma ut till barnen i civila kläder. Det behöver inte ta många minuter om lakejerna hjälper honom att knyta slipsen och skorna.

Det skulle bli många klick, fina tittarsiffror och bra chans på bildsidor i kvällstidningarna.

Fram till nu har kungen missat flera tillfällen att visa att han inte tar på sig uniform bara för att det är tjusigt. Vid de kungliga bröllopen har uniformerna glittrat, precis som före 1914. Så har det sett ut ända sedan Karl XV gifte sig 1850. Så det är tydligen tradition med uniform, både på bröllopen och på födelsedagen.

Jo, så är det. Men det ger ju ytterligare en chans att markera att krig inte är tjusigt. Att bryta en sådan tradition är lätt för en kung som arbetar för Sverige – i tiden.

fredag 6 mars 2015

Saabs reklam saknar varningsetiketten: ”Krig dödar”


Jag har just sett krigsmaterieltillverkaren Saabs reklamfilmer för stridsflygplanet Gripen, som Dagens Nyheter publicerade på nätet i dag på eftermiddagen, här.

Filmerna ger mig säkrare grund för det som jag skrev allra sist i min berättelse om soldaterna Albert Schmidt från Sachsen och Jimmy Coyle från Skottland i kriget 1914:
”Genom att läsa deltagarnas skildringar av vad de gjorde under kriget minskar man risken att bli avtrubbad och tränar sig att använda krigsorden med eftertanke. Därför är det viktigt att studera första världskriget.”

Saabs reklamfilmer visar – på dataspelsnivå – hur Gripenplanens piloter dödar fiendesoldater. Men trots att ett av budskapen är att Gripens radar ger fina, skarpa bilder är filmernas berättelse oskarp. Det finns många suddiga bilder från första världskriget som bättre visar vad krig är.

På det här sättet bidrar de som har ansvaret hos Saab till att lura folk att tro att krig är något tekniskt eller snarast digitalt, det vill säga att kriget utspelar sig endast på datorskärmar. Hela grejen går ut på att avtrubba de tänkta köparna, att inte störa dem med kött och blod.

Om de som har ansvaret hos Saab hade studerat första världskriget hade de kanske framfört ett annat budskap. De hade kanske sagt: ”Hur vidrigt det än är att döda och skada människor, hur motbjudande det än är att förstöra och elda upp människors hus och ägodelar – ja, hur hemskt det än är med krig så kan vi inte utesluta att det ändå någon gång blir nödvändigt att delta i ett krig. Därför föreslår vi att ni köper våra flygplan för att förbereda er.”

Om de som har ansvaret hos Saab hade sagt så hade de tänkta köparna och Saabs uppdragsgivare, det vill säga ni och jag, förstått att de som har ansvaret hos Saab med eftertanke hade satt sig in i vad de säljer. Vi hade kunnat lita på att de inte tror att de kränger ”boys’ toys” i miljardklassen. Men vi som har sett Saabs reklamfilmer kan inte lita på det.

Jag tror att de som har ansvaret hos Saab är övertygade om att den här reklamen är effektiv, annars skull de väl inte ha hyrt in ett gäng actionfilmmakare. Men vi i Sverige kräver mer av reklam än att den är effektiv. Vi skulle inte gå med på att någon säljer tobak med actionfilmer. Saabs reklam saknar den varningsetikett som borde vara obligatorisk inte bara på tobaksreklam utan också på vapenreklam: ”Krig dödar.”

Reklambranschen brukar ju också hävda att ansvarslös och stötande reklam i längden skadar avsändaren. Saab har missat det budskapet och missat chansen att visa omvärlden att Saab säljer dessa dödliga vapen med eftertanke och ansvar – om det nu är så. 

Nu önskar jag att vi som köper stridsflygplan och annan krigsmateriel av Saab uppmanar vår regering att ge Saab tydliga instruktioner:

”Den reklam för Gripen som ni sprider i världen skadar Sverige. Avbryt! Om ni vill sälja krigsmateriel till oss måste ni i stället visa att ni liksom vi vill bygga vår krigsmakt med ansvar och eftertanke.”

”Det första ni måste göra är att lära er förstå vad krig är. Därför vill vi att ni studerar första världskriget.”

måndag 16 februari 2015

Kulan i luften igen


I går tog soldater i Ukraina fram fotbollen när kriget tystnade. Så gjorde också soldaterna i Flandern 1914 när kriget tystnade på juldagen. Då kom fotbollar fram och soldater spelade på fälten bredvid sina skyttegravar. Några spelade till och med match mot fiendens soldater mellan de båda linjerna av skyttegravar, vilket jag har berättat om i min bok Julmatchen på västfronten. Någon sådan match mellan fiendesoldater i Ukraina har jag inte hört talas om, men det är intressant att fundera på om det skulle kunna bli match även där. Jag tror det, om bara det rätta tillfället yppar sig.

Att några soldater 1914 sparkade boll tillsammans med motsidans soldater var en sensation i sensationen. Själva julstilleståndet var en sensation, då tusentals tyska och brittiska soldater möttes mellan skyttegravarna. Tidningarna i London slog på stort när bilder och berättelser kom hem efter  en kort tid. Sensationen kryddades av uppgifterna att soldaterna på några ställen till och med hade spelat fotboll mot fienden. 

Höga befälhavare hade varnat för risken att kriget skulle tappa kraft under julen och att soldaterna till och med skulle försöka komma överens om vapenvila, så julstilleståndet var inte alldeles oväntat. Dock hade ingen trott att det skulle bli så stort – eller att det skulle bli fotboll.

Men fotbollens kraft visade sig vara så stark att det blev några matcher. Det var en sensation,  så då kan man ju säga att det vore ingen sensation om det blev sensation igen med fotboll mellan fienderna i Ukraina.

Jag tror att fotbollens goda kraft är starkare i dag än för hundra år sedan. Fotboll var stort då men fotboll är större nu. Den nya styrkan kommer att behövas för att övervinna de onda motkrafterna som förmodligen också har blivit starkare. 

För hundra år sedan lade båda sidor i kriget ned stora ansträngningar på att skapa hat mot fienden. Det behövdes för att övertyga soldater och civila att först starta kriget och sedan hålla det i gång trots de förfärliga skadorna på människor och på hela samhällena. Man kan väl säga att båda sidorna hade framgång eftersom kriget faktiskt kom i gång och fortsatte under så lång tid. Men under en kort tid vid julen 1914 sprack de hatbilder som statsledningarna hade skapat. Soldater upptäckte att soldater på andra sidan var som de själva. 

Jag tror att det skulle kunna hända igen i Ukraina, bara rätt tillfälle yppar sig. Jag vet inte hur soldaterna strider i detta krig. I tidningen står det mycket om artilleri och raketer. Soldaterna i Ukraina ser nog inte så mycket av sina motståndare som soldaterna i Flandern för hundra år sedan. Det minskar chansen att det blir en match. 

Men jag tror inte att styrkeförhållandet mellan fotbollens goda kraft och krigets onda kraft har förändrats. Jag tror att fotbollen är starkare, bara den får chansen att visa det. Jag tror att fotbollen kan spräcka även de hatbilder som skapas i dag.

I år är det 101 år sedan första världskriget började och till jul blir det 101 år sedan soldatena spelade fotboll mellan skyttegravarna. Men min bok är lika tankeväckande och aktuell som när det hade gått hundra år sedan matchen. Skriv gärna till mig om vad du tänker när du har läst. Adressen är: footballinnomansland@gmail.com.

tisdag 27 januari 2015

En tysk bladvändare från 1916


Jag arbetar med den tyska utgåvan av min bok Julmatchen på västfronten – Fotboll i Ingen mans land 1914. Mitt engelska förlag Uniform Press ska ge ut boken även på tyska i samarbete med ett tyskt förlag.

Det är intressant att fortsätta arbeta med texten. Sedan boken kom ut på svenska och engelska har jag fått syn på ytterligare två berättelser om att de soldater som jag har skrivit om spelade fotboll under julstilleståndet. Nu får jag chans att ta med de berättelserna i boken.

En annan uppgift är att gå tillbaka till de tyska källorna för att säkra de tyska citaten. Den tyske översättaren Jörg Moldenhauer arbetar med den engelska texten så han måste ha de tyska originalcitaten. Annars skulle det bli en cirkelöversättning, ungefär som viskleken: Tyska till svenska till engelska till tyska. Det är liten chans att en sådan serie av översättningar kommer tillbaka till det tyska originalet utan förändring – men det hände faktiskt en gång. 

Det gäller den tyska bataljonschef som under jakten på de franska styrkorna uppmanade sina officerare att på alla sätt förmå soldaterna att stå ut med marscher och strider dag efter dag efter dag. ”Svett sparar blod”, sa bataljonschefen. Detta citat hade jag på engelska, från boken The First World War av John Keegan, vilket är en fullgod källa. Men ursprungligen finns det i den tyske officeren Walther Bloems bok Vormarsch som kom ut 1916. När jag skrev på svenska nöjde jag mig med det som stod på engelska i John Keegans bok och jag använde det också på engelska. I nästa steg översatte Jörg Moldenhauer min engelska text till tyska. I första versionen skrev han bataljonschefens uppmaning så här: ”...dass Schweiß Blut spart”.

Men inför utgivningen på tyska ville jag vara säker, så jag sökte upp Walther Bloems bok. Lyckligtvis finns den på nätet, här

Där hittade jag citatet så som Walther Bloem skrev det från början: ”...dass Schweiß Blut spart”. För en gångs skull hade ett citat klarat sig oförändrat genom cirkeln av översättningar.

För att hitta citatet försökte jag först läsa bitvis, men det lyckades inte. Inte heller kunde jag låta min dator söka i texten eftersom boken är tryckt med frakturstil, den gamla sortens tyska bokstäver. Så jag läste från början och när jag läste upptäckte jag snart till min förvåning att Walther Bloem har skrivit en bladvändare. Så när jag hade hittat citatet fortsatte jag att läsa.

Walther Bloem var reservofficer och i det civila var han författare. Han skriver överraskande modernt, rent av snärtigt. Mycket av det han berättar om är förstås främmande för oss i vår tid, men det är väl berättat.

Ett av hans stilistitiska knep är att använda kolon i stället för punkt. Det leder tanken framåt i texten och gör läsaren nyfiken. Han använder också en hel del ljudhärmande ord som han hittar på. Det här stycket handlar om striderna vid den belgiska staden Mons i augusti 1914, då tyskarna för första gången stötte ihop med den brittiska armén.


På svenska och med våra bokstäver: ”Huitt, huitt, huitt, srrr, srrr, srrr lät det om öronen på oss, där bortifrån kom ett kort rattande, som ett hammarslag, sedan en paus, sedan nytt hamrande: Kulsprutor.”

Detta är Walther Bloems beskrivning av de brittiska yrkessoldaternas samlade gevärseld. Den  är omnämnd i böcker om kriget och även jag har använt den.

Så mitt tips är: Läs boken – och var inte rädda för frakturstilen, man vänjer sig.

Skriv gärna till mig när ni har läst min bok. Adressen är: footballinnomansland@gmail.com

fredag 9 januari 2015

Das Weihnachtsspiel


Jag arbetar nu tillsammans med Jörg Moldenhauer i Sachsen med att översätta min bok Julmatchen på västfronten till tyska. Jörg är medlem i den sachsiska militärhistoriska föreningen Arbeitskreis Sächsische Militärgeschichte. Just nu är han i Wales där föreningen sätter upp sin utställning om julstilleståndet.

Han översätter till tyska från den engelska texten. Jag läser och hjälper honom med de tyska originalcitaten. Jag vill ju undvika att dessa ska bli översatta i en cirkel från tyska till svenska till engelska och tillbaka till tyska.

Den tyska boken ska komma ut senare i år. Vi har inte bestämt titeln, men det blir något med Das Weihnachtsspiel.

I den tyska boken får jag chans att komplettera med de nya källor som har kommit i dagen sedan jag skrev texten på svenska och engelska. Nu har jag sex källor som berättar om fotboll mellan sachsarna och skottarna på juldagen. Fyra kommer från den tyska sidan och två kommer från den brittiska sidan.

Sammanlagt har jag nu sett 41 omnämnanden av fotboll mellan tyska och brittiska soldater under julstilleståndet. Jag har inte haft möjlighet att hårdgranska de omnämnanden som inte gäller matchen i min bok. Så här finns ett nytt forskningsprojekt, för mig eller för någon annan.

Skriv gärna till mig om vad ni tänker när ni har läst min bok. Adressen är:
footballinnomansland@gmail.com

fredag 26 december 2014

Fotboll på fältet igen efter 100 år


I går skrev jag att jag hoppades att någon på 100-årsdagen skulle ge sig ut på fotbollsfältet mellan Frelinghien och Houplines i norra Frankrike för att uppmärksamma julstilleståndet. Och det är just vad som inträffade.

En fransk deltagare på webbplatsen Great War Forum skrev: ”Jag har just läst ut boken ... och i dag tog jag med den ... till platsen för matchen och jag och några kompisar kickade runt med en boll.”

Dessutom fick jag beröm för min bok Julmatchen på västfronten: ”Jag tyckte den var utmärkt och väldigt läsvärd.”

Allt det här värmer. Jag tänker inte försöka dölja att det är en minnesvärd upplevelse för mig. Först fick jag en idé, så här skulle jag kunna berätta om julstilleståndet. Nu, ett par år senare, finns min bok på svenska och engelska i flera länder och på nätet och en tysk översättning är nästan klar. Såklart att det är stort.

Uppmärksamheten i medierna är också intressant. Jag har under ett par veckor befunnit mig i andra änden på journalistiken, där jag nästan aldrig har varit tidigare. Jag har blivit väl behandlad av journalisterna.

När jag var i Flandern i förra veckan mötte jag ett TV-team från YLE i Finland. De gjorde ett långt inslag som sändes dagen före julafton. Det finns här (vid omkring 34 minuter).

Jag skulle gärna vilja veta hur tankarna går hos er när ni har läst min bok. Skriv gärna hit:
footballinnomansland@gmail.com.   

torsdag 25 december 2014

Efter matchen


Jag skriver det här hemifrån på eftermiddagen på juldagen, när det börjar skymma på fältet mellan Frelinghien och Houplines i norra Frankrike. Det var väl ungefär nu för hundra år sedan som fotbollsmatchen mellan soldaterna från Sachsen och Skottland tog slut och de gick tillbaka till sina skyttegravar. 

Där slutar berättelsen i min bok Julmatchen på västfronten – Fotboll i Ingen mans land 1914 och nu är också hundraårsjubileet förbi. Jag hoppas att någon var där ute på fältet i dag för att uppmärksamma minnesdagen. I förra veckan märkte jag ut stället med mina skyltar i den vägkorsning som syns på bilden på sidan 168 i boken.

Men berättelsen behåller sin betydelse. Det som hände i kriget för hundra år sedan är lika viktigt och intressant under kommande år. Vi hakar upp oss på 100 år därför att det naturliga urvalet gynnade ödlor med fem tår på varje tass när de gick upp på land för miljontals år sedan. Men berättelsen är lika stark efter 101 år och under alla år framöver.

Min engelske förläggare är nöjd med den publicitet vi har fått tack vare 100-årsdagen. Och han har också lovat hålla boken i lager och att förnya sina säljansträngningar.

Så för hundra år sedan fällde de skotska och sachsiska soldaterna upp sina kragar och började stampa sig varma nere i skyttegravarna i väntan på nattens kyla. Det kan inte ha varit skönt för fotbollsspelarna som blivit svettiga under matchen. 

Några soldater hade säkert fått nya stickade mössor och halsdukar i julklapp och svepte dem tätare omkring sig – om de inte hade bytt bort dem. Sachsare öppnade nog nyförvärvade brittiska köttkonserver och kanske också lyckades värma dem. Och skottar tände förmodligen tyska cigarrer.

Skottarna blev avlösta på annandagens kväll. De firade nyår i Armantières. Sachsarna var kvar i skyttegravarna över nyår, men skottarnas efterträdare höll överenskommelsen om att inte skjuta, så de slapp föra krig under den tiden.

Skriv gärna till mig om min bok och om julstilleståndet. Adressen är:
footballinnomansland@gmail.com