Härliga korta krig

”Det fanns ingen anledning att tro att kriget skulle bli långvarigt.” Så skriver Lennart Pehrson i sin nya bok Den nya världen, den första av tre böcker om svenskarna i USA.

”Både i norr och söder väntade många med stor entusiasm på att få gå ut i strid. Optimismen var utbredd på bägge sidor. Vad som närmast liknade uppdämda glädjescener utspelades över hela landet.”

Det krig som Lennart skriver om är det amerikanska inbördeskriget, som började på våren 1861. Men det skulle lika gärna ha kunnat handla om Storbritannien, Frankrike och Tyskland under tiden innan första världskriget bröt ut i augusti 1914.

Tysklands kejsare hade sagt till soldater att de skulle vara hemma igen innan löven föll från träden och att de kunde räkna med att vara ”hos mamma” till jul. Jag har inte sett några liknande löften till brittiska soldater, men den allmänna uppfattningen var i alla fall att kriget skulle gå fort. Det finns flera exempel på unga män som var mest bekymrade för att de inte skulle kunna komma ut till fronten fort nog, att de skulle missa kriget. På båda sidor var det också jubel, som i Amerika.

Men amerikaner, tyskar, fransmän och britter hade fel. Båda dessa krig höll på i omkring fyra år och jublet tystnade snart.

Jag skrev tidigare (den 3 mars) om att läget i och omkring Ukraina liknar hur det var innan första världskriget bröt ut. Ryssland nu och Tyskland då, stora nationer som känner sig trängda. I dagens Dagens Industri pekar PM Nilsson på en annan likhet. Om stämningen i Ryssland skriver han:

”Krim visade att militär styrka och visshet om snabba segrar är lika populära i dag som när tågen mot fronten mellan Tyskland och Frankrike kantades av jublande folkmassor 1914.”

Ett härligt kort krig, nu som då.

– – –

Jag har just läst ut Lennart Pehrsons Den nya världen. Jag sjönk genom boken med samma lätthet som en varm kniv i smör. Jag fick lära mig nya saker hela tiden. 

För att läsaren ska förstå vilket land svenskarna kom till har Lennart gjort snabba svängar genom USA:s historia och presenterat några av nyckelpersonerna. Det är utmärkt och jag blev förvånad stup i ett. Till exempel: När det nya folkstyrda Amerika bröt med Storbritannien berodde det inte på något som kungen hade bestämt utan det var en protest mot beslut i det folkvalda parlamentet.

Men det som fångar läsaren är Lennarts goda berättelser om huvudpersonerna, de svenska emigranterna. Jacob Fahlström levde bland indianer och köpte päls av dem. Sedan blev han metodist och predikade för indianerna. Flygaren Charles Lindberghs farfar flydde tillsammans med en servitris från sin gård och från ett åtal för förskingring.

Jag föreslår två förbättringar till bok nummer två: 1. Jag skulle ha nytta av en en tidlinje, där även de viktigaste händelserna i Sverige och omvärlden är med. 2. Jag ber att Lennart presenterar dem som står för de citat som inleder kapitlen. Jean-Jacques Rosseau kände jag till, men inte Patrick Henry (1736-1799, advokat i Virginia).

Pehr Thermaenius
footballinnomansland@gmail.com

Taggtråd i hundra år

Taggtråd är en uppfinning som står sig efter mer än hundra år. 

Den första taggtråden användes av bönder i USA i slutet av 1800-talet för att hålla ordning på boskap på prärien. Korna rev ned vanlig järntråd. Inte ens dubbeltråd höll, men om man snurrade in vassa trådstumpar mellan stängseltrådarna höll sig djuren från stängslen.

Så kom första världskriget och på västfronten använde båda sidor taggtråd för att hindra fienderna att anfalla skyttegravarna. I min bok Julmatchen på västfronten – Fotboll i Ingen mans land 1914 skriver jag om ett truppförband från Skottland, andra bataljonen ur regementet Argyll and Sutherland Highlanders. De fick sin första taggtråd i slutet av oktober 1914, då det rörliga kriget var slut och soldaterna grävde de första skyttegravarna. En av de skotska soldaterna har berättat att han blev utskickad i mörkret för att ta ned döda tyska soldater som blivit hängande på taggtråden.

Kriget gjorde att taggtråd inte längre förknippades med ett fredligt arbete, som boskapsskötsel. Böndernas arbetsredskap hade blivit ett vapen, något som var bra att hota med. I Nordisk familjeboks Uggle-upplaga, band 28, som kom ut 1919, ett år efter kriget, står det inget om boskap:

”Taggtråd, järntråd, vanligen galvaniserad, hoptvinnad af två två parter, mellan hvilka genom omvridning blifvit infästa korta järntrådsbitar med skarpa spetsar. Taggtråd används för militära ändamål och till inhängnader och stängsel till skydd mot klättring o. d.”

Taggtråden blev en symbol för kriget liksom vallmon blev en symbol för freden. När Patrik Sundström gjorde det starka omslaget till min bok var det naturligt att markera frontlinjen med taggtråd.

I dagens tidning finns åter taggtråden med som symbol för hot och skrämsel. Det är i den femte delen av Niklas Orrenius och Anders Hanssons reportageserie Drömmen om Sverige i Dagens Nyheter. Texten handlar om att EU-länder sätter upp stängsel för att stoppa flyktingar. Just nu är det Bulgarien som bygger ett stängsel för att stoppa flyktingar från Syrien.

De bygger med taggtråd, precis som bönderna på prärien och soldaterna i första världskriget. Numera sitter det små knivar på tråden i stället för vassa trådstumpar. Den som försöker klättra över får hemskare sår, men grundidén är densamma.

Pehr Thermaenius

footballinnomansland@gmail.com

Fotbollens goda kraft

När första världskriget på västfronten tystnade vid jul 1914 blev fotboll en symbol för fred i motsats till krig. Flera soldater som möttes mellan skyttegravarna tänkte på fotboll. De pratade fotboll och några fick chansen att spela. Fotboll visade sin goda kraft.

Hur ska man få ihop det med de onda krafter som fotbollen släpper loss och som visade sig när en fotbollssupporter blev dödad i helgen på väg till en match? Fotbollsledare och politiker försöker förstå hur fotbollens goda krafter ska kunna överväldiga de onda. Erfarenheten från första världskriget kan kanske vara till hjälp.

Under julstilleståndet fick soldaterna träffa sina motståndare. I skildringarna av vad som då hände vimlar det av hjärtliga handslag och dunkar i ryggen. Det är uppenbart att män blev överraskade av att motståndarna visade sig vara justa killar och att de hade mycket gemensamt.

Så är det nog också med fotbollslagens supportrar. Jag tror att de har mycket gemensamt och jag tror att de skulle tycka att killarna på motståndarsidan var justa om de fick chans att träffas. Men hur ska de få chansen att träffas, utom i slagsmål? 

Jag önskar att de finge spela fotboll, som soldaterna på västfronten.

- - -

I helgen fick jag tillfälle att berätta på Historiska museet i Stockholm om min nya bok Julmatchen på västfronten – Fotboll i Ingen mans land 1914. Vi hade inte tur med vädret. Det var vårens vackraste dag, så det var inte många som kom till museets bokhelg. Men de som lyssnade blev tagna av min berättelse, liksom – ja, det är sant – alla andra jag har talat med. 

I morgon, torsdag 3 april får jag en ny chans att berätta om soldaterna som spelade fotboll i stället för att kriga. Då arrangerar NK i Stockholm en författarkväll i Bobergs matsal klockan 18. Prognosen ser bra ut: Molnigt och nordlig vind.

Pehr Thermaenius
footballinnomansland@gmail.com