1914 är ganska nära

1914 är länge sedan, men inte så väldigt länge sedan. Det har gått 100 år sedan dess, men det är bara dubbelt så många år som har gått sedan jag själv började i lumpen 1964. När jag började lumpen hade det bara gått 50 år sedan första världskriget bröt ut. Det kan inte ha känts som en fjärran historisk händelse för dem som då var lika gamla som jag är nu, omkring 70. För dem som var med i kriget vid 20 års ålder var kriget för 50 år sedan lika nära som lumpen är för mig nu. Sannolikt var deras minnen av det riktiga kriget dessutom skarpare än mina minnen av låtsaskriget i lumpen.

Jag har funderat på tidaxeln när jag har arbetat med min nya bok Julmatchen på västfronten – Fotboll i Ingen mans land 1914. Jag har tänkt på att jag minns en tid när det fanns många som mindes första världskriget. Visserligen hade det andra världskriget då tagit uppmärksamheten från det första världskriget, men minnena från det första kriget måste också ha funnits kvar och varit starka. 

Och såklart har jag tänkt: Varför började jag inte jobba med boken redan då? Jag hade kanske fått chansen att träffa Jimmy Coyle, fotbollsspelaren och sergeanten från Skottland som är en av bokens huvudpersoner.

Om jag hade fått chansen att själv fråga soldaterna hade jag sluppit sucka åt de frågor som några få av dem fick i bandade intervjuer som nu finns att lyssna på. Varför fick de frågor om hur officerarna kallades till middag? Varför fick de inte i stället frågor om hur de skötte sina skavsår och om vilka knep de hade för att göra det lättare att bära packningen?

Avståndet till 1914 har betydelse för hur svårt det är att lära känna dem som var med och sparkade boll mellan skyttegravarna på juldagen, som jag berättar om i boken. Men jag har hjälp av att jag var med på halva vägen, 1964.

Vår krigsutbildning hade stora likheter med det som står att läsa i skildringarna av första världskriget. En gång skulle vi öva oss att anfalla över ett fält. Precis som i skildringarna av första världskriget skulle artilleriet – på låtsas, alltså – skjuta stormeld mot det dike som vi skulle erövra. Precis som då uppmanades vi att ”krypa in i stormelden”, det vill säga åla i sänkor för att trots granatexplosionerna i diket kunna komma nära för att inte få så långt att springa när anfallet började. När sedan stormelden upphörde, markerat av att övningsledaren kastade ett knallskott, sprang vi mot diket och ropade: ”Gå på marsch!” Den här metoden hade nog inte blivit ändrad sedan 1914 och det är rimligt att tro att utfallet skulle ha blivit snarlikt, det vill säga att försvararna skulle ha haft ett övertag och att många av oss skulle ha blivit ihjälskjutna inom några sekunder.

Det första som jag hade velat fråga 1914 års soldater är: Varför var ni med i kriget? Jag tänkte en del på det när jag gjorde lumpen. Jag undrade om jag skulle vara med om det blev på riktigt. Jag kom fram till att jag skulle nog vara med, men inte för fosterlandet utan för kamraterna som bodde i samma rum som jag. Jag skulle inte ha velat dra mig undan när de gick ut i kriget. Jämfört med anfallstekniken verkar detta lite, men inte mycket, mer olikt 1914. I dagböcker och skildringar från första världskriget finns berättelser om hur soldater kom mycket nära varandra. Det var ett starkt kamratskap. Men för 1914 års soldater kom därtill mycket som handlade om fosterlandet och kanske till och med om kungen respektive kejsaren. Vi som gjorde lumpen 1964 hade nog ställt upp för fosterlandet om fienden hade kommit från öster, som i övningarna (vanligen över Glanshammar). Men det var inte för kungens skull som vi hade riskerat livet.

Det andra som jag hade velat fråga soldaterna i första världskriget är: Hur klarade ni påfrestningarna, alltså allt som kom ovanpå risken att bli dödad eller skadad? Hur klarade ni kyla, hetta, sugande lera, våta fötter, lusiga kläder, likstank och slajmiga latriner?  Här får jag ingen ledning av vad jag själv var med om i lumpen. Avståndet till 1914 är mer än dubbelt så stort som avståndet till 1964.

Pehr Thermaenius
footballinnomansland@gmail.com

Fotnot: Jag har inte lyckats med kommentarsfältet. För att skicka en kommentar ska ni klicka på "Inga kommentarer" här nedan. Det går också fint att skicka epost.