Vid fotbollsfältet och i Ploegsteertskogen

Jag är i Ypern i Belgien, nära gränsen till Frankrike. Nästan alla hus i staden, inklusive klädmarknaden och katedralen var svårt förstörda eller var endast ruiner när kriget slutade 1918. Winston Churchill föreslog att ruinerna skulle bevaras som ett minnesmärke och en varning mot framtida krig. Men folk i Ypern ville ha sin stad tillbaka och byggde upp husen, sten för sten och med murarglädjen bevarad.

I dag har jag varit en bit in i Frankrike, vid det fält där Jimmy Coyles och Albert Schmidts truppförband spelade fotboll mellan skyttegravarna på juldagen 1914. Jimmy och Albert är huvudpersoner i min bok Julmatchen på västfronten – Fotboll i Ingen mans land 1914.

De brittiska skyttegravarna var vid den vägkorsning som syns på bilden på sidan 168 i boken. Där har jag nu satt upp två minnesskyltar. Den ena sitter på en stolpe till höger, för bilister som svänger mot Houplines (på den brittiska sidan av fronten). Den andra sitter till vänster, för bilister som svänger mot Frelinghien (på den tyska sidan). Jag satte upp skyltarna i mörkret i går kväll. I dag fick jag tillfälle att fotografera dem i dagsljus.

Från fotbollsfältet åkte jag till byn Ploegsteert, som ligger i Belgien. Från byn gick jag genom Ploegsteertskogen, så som Jimmy Coyles bataljon gick på väg till ett anfall på andra sidan skogen under natten till den 10 november 1914. De främsta brittiska skyttegravarna var nära skogens östra kant och anfallet ägde rum på ett fält som gränsar till skogen. Avståndet från byn till fältet är omkring tre kilometer.

Jag har skrivit om anfallet i kapitlet Det är nog dömt att misslyckas. Rubriken är ett citat från bataljonens ställföreträdande chef. Han trodde inte att anfallet skulle lyckas och han fick rätt.  

Han och en annan soldat i bataljonen har skrivit om marschen genom skogen. Ja, mycket till marsch var det inte om man med marsch menar soldater som går framåt med taktfasta kliv. Den här marschen var en gåsmarsch genom lervällingen på stigarna i skogen. Soldaterna klafsade och halkade i mörkret. Några bar sina kängor runt halsen för att inte riskera att förlora dem.

När man går i en skog i Sverige är marken oftast grusig och fast. Vi förknippar inte skog med geggamoja. Men Ploegsteertskogen växer i Flanderns vattensjuka lera. Det behövs inte mycket slitage på en stig förrän man har nött ut det tunna växtskiktet. Då ligger lervällingen bar.

Det syntes på körvägarna genom skogen där jag gick. Och de hade ändå inte blivit upptrampade av soldater i flera månader. Jag tror att vägarna används bara då och då för att köra fram foder till de tunnor där jägarna göder sina fasaner. Ändå var det svårt för mig att gå i mina fina Haglöfskängor. Och det måste ha varit mycket värre för soldaterna som hade nötta läderkängor.

En annan skillnad mellan dem och mig var att jag inte behövde tillbringa natten och nästa dag i ett meterdjupt dike när jag kom fram till fältet.

Vad tänker du när du läser min bok? Skriv gärna till mig:
footballinnomansland@gmail.com