I dag för 100 år sedan befann sig andra bataljonen i det skotska regementet Argyll and Sutherlands Highlanders i utkanten av Ploegsteertsskogen i Belgien. Det är alldeles intill gränsen till Frankrike. Bataljonschefen och hans stab var i några gropar en bit bakom skyttegravarna. Det är rimligt att tro att Jimmy Coyle, den skotske huvudpersonen i min berättelse, hade sin plats där.
På kvällen den 9 november gjorde bataljonen ett misslyckat anfall mot tyska skyttegravar som låg på andra sidan ett fält, ett par hundra meter bort. En tredjedel av soldaterna i anfallet blev kvar där ute i den sönderskjutna jorden. De som kom tillbaka hörde skriken ”från män som ännu inte var döda, men nästan”, skrev en av dem som var med.
Flera skildringar av detta anfall finns bevarade. När jag studerade dem var det mycket som jag inte förstod. Det är inte möjligt att förstå ens hur soldaterna klarade sina enklaste vardagsbestyr, att sova och äta och bajsa. Jag har varit på det där fältet och sett vattnet stå stilla i dikena. Så måste vattnet ha sökt sig även till de meterdjupa diken som kallades skyttegravar. Därtill kom risken att bli träffad i nästa ögonblick av tyska granater eller kulor eller av brittiska granater som hamnade fel.
Men inte ens när jag säger till mig själv att ”så där var kriget” kan jag förstå hur ledningen tänkte när den skickade ut soldaterna på fältet.
Läget i den brittiska styrkan i november var att soldaterna höll på att ta slut. Överbefälhavaren klagade hos den politiska ledningen i London över att de nya soldater som kom var gamla och orkeslösa. Men soldaterna i Jimmy Coyles bataljon var välutbildade och erfarna. Jag förstår inte hur ledningen kunde slösa så med sina bästa medarbetare genom att skicka ut dem på ett uppdrag som inte ens cheferna trodde skulle lyckas. Det var, rått uttryckt, dålig krigsekonomi. Det låter vårdslöst och futtigt att kalla det slöseri, men det var just vad det var.
Den tyske, eller rättare sagt den sachsiska, huvudpersonen i berättelsen är vicekorpralen Albert Schmidt i det tyska 133e regementet. Hans förband befann sig strax söder om gränsen mellan Belgien och Frankrike. De hade en förhållandevis lugn period. Men även under denna lugna period blev soldater i regementet dödade eller sårade under två tredjedelar av dagarna i november och december. Det är också ett mått på kriget.
- - -
Det har kommit ut en ny bok om julstilleståndet. Den heter The Truce – The day the war stopped (Amberley Publishing). Författare är Chris Baker. Han redovisar vad de brittiska bataljonerna skrev i sina krigsdagböcker vid jul och ger också flera citat från soldaters egna dagböcker och brev. Det är ett register över julstilleståndet, bataljon för bataljon.
Chris Baker har två för mig nya uppgifter om det möte som jag har skrivit om i min bok Julmatchen på västfronten. Det är ytterligare en sachsisk soldat som berättar att de spelade fotboll med britterna och en skotsk soldat som berättar att tyskarna ville ha en match, men att en brittisk officer sa att det inte kunde ordnas. Denne officer är nog Henry Hyslop, som har skrivit om detta och som jag citerar i min bok: »De var väldigt angelägna att ha en fotbollsmatch men det gick inte att arrangera.”
Det som tyskarna föreslog var sannolikt en formell match med elva spelare i varje lag, domare och linjemän. Det finns berättelser om flera sådana utmaningar, men ingen uppgift att det blev match. Vid ett tillfälle sa tyskarna nej därför att de visste att de skulle bli avlösta och lämna skyttegravarna på annandagen. Även Jimmy Coyles och Henry Hyslops bataljon blev avlöst då och visste förmodligen om det.
Men matchen på juldagen mellan skottarna och sachsarna var säkert inte alls formell. Jag tror att den var som en av de matcher som både ni och jag spelade på skolgården, utan linjedomare och utan linjer. Det var bara fotbollskul.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar