Ros och ris under strecket

I dag ägnar Svenska Dagbladet hela sin understreckare åt att recensera min bok Julmatchen på västfronten – Fotboll i Ingen mans land 1914. Jag får både ros och ris men det viktigaste för mig är att det är en uppmuntran och ett erkännande. För ett par år sedan beslutade jag mig för att vinkla på fotboll när jag skulle skriva min berättelse om julstilleståndet. Sedan skrev jag, fick ut boken och nu ger en av de stora tidningarna plats för den på en hel sida. Det gör mitt skriväventyr större.

Understreckaren finns här.

Jag börjar med roset. Jag blev särskilt glad åt att recensenten Martin Lagerholm uppskattar mina intervjuer med medlarna Peter Wallensteen och Therese Jönsson. De var vänliga att ta sig tid att svara på frågan: Vad hade du kunnat göra om du hade blivit kallad till Flandern på julaftons kväll 1914? Meningen är att spekulera om hur de hade kunnat utnyttja konfliktforskningens framsteg under hundra år i ett försök att få stopp på första världskriget. Deras slutsatser gjorde mig förvånad och jag hoppas att även läsarna blir förvånade.

Så var det riset, som har givit mig mycket att tänka på. Martin Lagerholm tycker att jag har skrivit ”knappologiskt” och ”något stolpigt och traggligt”. Det får jag ta och jag kan berätta varför jag skrev så.

För att börja med det ”knapplolgiska”, så gjorde jag urvalet av fakta på samma sätt som när jag skrev och redigerade text i Dagens Industri. Jag försökte att svara på läsarens naturliga och berättigade frågor. En sådan fråga gäller den skotska bataljonens resultat i Armécupen 1911-1912, eftersom denna årgång av cupen har stor betydelse i berättelsen. När jag fick reda på att dessa matchresultat inte är bevarade så ville jag berätta det för läsaren. Uppenbarligen borde jag ha skrivit det bättre.

Det ”stolpiga” är också något som jag har valt. En journalistvän, som har skrivit flera researchtunga böcker, sa till mig att man inte kan skriva i en bok så som man skriver i en dagstidning. Man måste avlära sig det som man har tränat på under sitt yrkesliv. Men jag vågade inte ge mig på en sådan avlärning. Jag var rädd för att släppa kontakten med min ryggmärg.

Om jag hade försökt skriva med litterära kvaliteter hade det sannolikt blivit platt och töntigt och jag hade fått skärande kritik av Martin Lagerholm.