Härliga korta krig

”Det fanns ingen anledning att tro att kriget skulle bli långvarigt.” Så skriver Lennart Pehrson i sin nya bok Den nya världen, den första av tre böcker om svenskarna i USA.

”Både i norr och söder väntade många med stor entusiasm på att få gå ut i strid. Optimismen var utbredd på bägge sidor. Vad som närmast liknade uppdämda glädjescener utspelades över hela landet.”

Det krig som Lennart skriver om är det amerikanska inbördeskriget, som började på våren 1861. Men det skulle lika gärna ha kunnat handla om Storbritannien, Frankrike och Tyskland under tiden innan första världskriget bröt ut i augusti 1914.

Tysklands kejsare hade sagt till soldater att de skulle vara hemma igen innan löven föll från träden och att de kunde räkna med att vara ”hos mamma” till jul. Jag har inte sett några liknande löften till brittiska soldater, men den allmänna uppfattningen var i alla fall att kriget skulle gå fort. Det finns flera exempel på unga män som var mest bekymrade för att de inte skulle kunna komma ut till fronten fort nog, att de skulle missa kriget. På båda sidor var det också jubel, som i Amerika.

Men amerikaner, tyskar, fransmän och britter hade fel. Båda dessa krig höll på i omkring fyra år och jublet tystnade snart.

Jag skrev tidigare (den 3 mars) om att läget i och omkring Ukraina liknar hur det var innan första världskriget bröt ut. Ryssland nu och Tyskland då, stora nationer som känner sig trängda. I dagens Dagens Industri pekar PM Nilsson på en annan likhet. Om stämningen i Ryssland skriver han:

”Krim visade att militär styrka och visshet om snabba segrar är lika populära i dag som när tågen mot fronten mellan Tyskland och Frankrike kantades av jublande folkmassor 1914.”

Ett härligt kort krig, nu som då.

– – –

Jag har just läst ut Lennart Pehrsons Den nya världen. Jag sjönk genom boken med samma lätthet som en varm kniv i smör. Jag fick lära mig nya saker hela tiden. 

För att läsaren ska förstå vilket land svenskarna kom till har Lennart gjort snabba svängar genom USA:s historia och presenterat några av nyckelpersonerna. Det är utmärkt och jag blev förvånad stup i ett. Till exempel: När det nya folkstyrda Amerika bröt med Storbritannien berodde det inte på något som kungen hade bestämt utan det var en protest mot beslut i det folkvalda parlamentet.

Men det som fångar läsaren är Lennarts goda berättelser om huvudpersonerna, de svenska emigranterna. Jacob Fahlström levde bland indianer och köpte päls av dem. Sedan blev han metodist och predikade för indianerna. Flygaren Charles Lindberghs farfar flydde tillsammans med en servitris från sin gård och från ett åtal för förskingring.

Jag föreslår två förbättringar till bok nummer två: 1. Jag skulle ha nytta av en en tidlinje, där även de viktigaste händelserna i Sverige och omvärlden är med. 2. Jag ber att Lennart presenterar dem som står för de citat som inleder kapitlen. Jean-Jacques Rosseau kände jag till, men inte Patrick Henry (1736-1799, advokat i Virginia).

Pehr Thermaenius
footballinnomansland@gmail.com