Kulan i luften igen

I går tog soldater i Ukraina fram fotbollen när kriget tystnade. Så gjorde också soldaterna i Flandern 1914 när kriget tystnade på juldagen. Då kom fotbollar fram och soldater spelade på fälten bredvid sina skyttegravar. Några spelade till och med match mot fiendens soldater mellan de båda linjerna av skyttegravar, vilket jag har berättat om i min bok Julmatchen på västfronten. Någon sådan match mellan fiendesoldater i Ukraina har jag inte hört talas om, men det är intressant att fundera på om det skulle kunna bli match även där. Jag tror det, om bara det rätta tillfället yppar sig.

Att några soldater 1914 sparkade boll tillsammans med motsidans soldater var en sensation i sensationen. Själva julstilleståndet var en sensation, då tusentals tyska och brittiska soldater möttes mellan skyttegravarna. Tidningarna i London slog på stort när bilder och berättelser kom hem efter  en kort tid. Sensationen kryddades av uppgifterna att soldaterna på några ställen till och med hade spelat fotboll mot fienden. 

Höga befälhavare hade varnat för risken att kriget skulle tappa kraft under julen och att soldaterna till och med skulle försöka komma överens om vapenvila, så julstilleståndet var inte alldeles oväntat. Dock hade ingen trott att det skulle bli så stort – eller att det skulle bli fotboll.

Men fotbollens kraft visade sig vara så stark att det blev några matcher. Det var en sensation,  så då kan man ju säga att det vore ingen sensation om det blev sensation igen med fotboll mellan fienderna i Ukraina.

Jag tror att fotbollens goda kraft är starkare i dag än för hundra år sedan. Fotboll var stort då men fotboll är större nu. Den nya styrkan kommer att behövas för att övervinna de onda motkrafterna som förmodligen också har blivit starkare. 

För hundra år sedan lade båda sidor i kriget ned stora ansträngningar på att skapa hat mot fienden. Det behövdes för att övertyga soldater och civila att först starta kriget och sedan hålla det i gång trots de förfärliga skadorna på människor och på hela samhällena. Man kan väl säga att båda sidorna hade framgång eftersom kriget faktiskt kom i gång och fortsatte under så lång tid. Men under en kort tid vid julen 1914 sprack de hatbilder som statsledningarna hade skapat. Soldater upptäckte att soldater på andra sidan var som de själva. 

Jag tror att det skulle kunna hända igen i Ukraina, bara rätt tillfälle yppar sig. Jag vet inte hur soldaterna strider i detta krig. I tidningen står det mycket om artilleri och raketer. Soldaterna i Ukraina ser nog inte så mycket av sina motståndare som soldaterna i Flandern för hundra år sedan. Det minskar chansen att det blir en match. 

Men jag tror inte att styrkeförhållandet mellan fotbollens goda kraft och krigets onda kraft har förändrats. Jag tror att fotbollen är starkare, bara den får chansen att visa det. Jag tror att fotbollen kan spräcka även de hatbilder som skapas i dag.

I år är det 101 år sedan första världskriget började och till jul blir det 101 år sedan soldatena spelade fotboll mellan skyttegravarna. Men min bok är lika tankeväckande och aktuell som när det hade gått hundra år sedan matchen. Skriv gärna till mig om vad du tänker när du har läst. Adressen är: footballinnomansland@gmail.com.

En tysk bladvändare från 1916

Jag arbetar med den tyska utgåvan av min bok Julmatchen på västfronten – Fotboll i Ingen mans land 1914. Mitt engelska förlag Uniform Press ska ge ut boken även på tyska i samarbete med ett tyskt förlag.

Det är intressant att fortsätta arbeta med texten. Sedan boken kom ut på svenska och engelska har jag fått syn på ytterligare två berättelser om att de soldater som jag har skrivit om spelade fotboll under julstilleståndet. Nu får jag chans att ta med de berättelserna i boken.

En annan uppgift är att gå tillbaka till de tyska källorna för att säkra de tyska citaten. Den tyske översättaren Jörg Moldenhauer arbetar med den engelska texten så han måste ha de tyska originalcitaten. Annars skulle det bli en cirkelöversättning, ungefär som viskleken: Tyska till svenska till engelska till tyska. Det är liten chans att en sådan serie av översättningar kommer tillbaka till det tyska originalet utan förändring – men det hände faktiskt en gång. 

Det gäller den tyska bataljonschef som under jakten på de franska styrkorna uppmanade sina officerare att på alla sätt förmå soldaterna att stå ut med marscher och strider dag efter dag efter dag. ”Svett sparar blod”, sa bataljonschefen. Detta citat hade jag på engelska, från boken The First World War av John Keegan, vilket är en fullgod källa. Men ursprungligen finns det i den tyske officeren Walther Bloems bok Vormarsch som kom ut 1916. När jag skrev på svenska nöjde jag mig med det som stod på engelska i John Keegans bok och jag använde det också på engelska. I nästa steg översatte Jörg Moldenhauer min engelska text till tyska. I första versionen skrev han bataljonschefens uppmaning så här: ”...dass Schweiß Blut spart”.

Men inför utgivningen på tyska ville jag vara säker, så jag sökte upp Walther Bloems bok. Lyckligtvis finns den på nätet, här

Där hittade jag citatet så som Walther Bloem skrev det från början: ”...dass Schweiß Blut spart”. För en gångs skull hade ett citat klarat sig oförändrat genom cirkeln av översättningar.

För att hitta citatet försökte jag först läsa bitvis, men det lyckades inte. Inte heller kunde jag låta min dator söka i texten eftersom boken är tryckt med frakturstil, den gamla sortens tyska bokstäver. Så jag läste från början och när jag läste upptäckte jag snart till min förvåning att Walther Bloem har skrivit en bladvändare. Så när jag hade hittat citatet fortsatte jag att läsa.

Walther Bloem var reservofficer och i det civila var han författare. Han skriver överraskande modernt, rent av snärtigt. Mycket av det han berättar om är förstås främmande för oss i vår tid, men det är väl berättat.

Ett av hans stilistitiska knep är att använda kolon i stället för punkt. Det leder tanken framåt i texten och gör läsaren nyfiken. Han använder också en hel del ljudhärmande ord som han hittar på. Det här stycket handlar om striderna vid den belgiska staden Mons i augusti 1914, då tyskarna för första gången stötte ihop med den brittiska armén.

På svenska och med våra bokstäver: ”Huitt, huitt, huitt, srrr, srrr, srrr lät det om öronen på oss, där bortifrån kom ett kort rattande, som ett hammarslag, sedan en paus, sedan nytt hamrande: Kulsprutor.”

Detta är Walther Bloems beskrivning av de brittiska yrkessoldaternas samlade gevärseld. Den  är omnämnd i böcker om kriget och även jag har använt den.

Så mitt tips är: Läs boken – och var inte rädda för frakturstilen, man vänjer sig.

Skriv gärna till mig när ni har läst min bok. Adressen är: footballinnomansland@gmail.com

Das Weihnachtsspiel

Jag arbetar nu tillsammans med Jörg Moldenhauer i Sachsen med att översätta min bok Julmatchen på västfronten till tyska. Jörg är medlem i den sachsiska militärhistoriska föreningen Arbeitskreis Sächsische Militärgeschichte. Just nu är han i Wales där föreningen sätter upp sin utställning om julstilleståndet.

Han översätter till tyska från den engelska texten. Jag läser och hjälper honom med de tyska originalcitaten. Jag vill ju undvika att dessa ska bli översatta i en cirkel från tyska till svenska till engelska och tillbaka till tyska.

Den tyska boken ska komma ut senare i år. Vi har inte bestämt titeln, men det blir något med Das Weihnachtsspiel.

I den tyska boken får jag chans att komplettera med de nya källor som har kommit i dagen sedan jag skrev texten på svenska och engelska. Nu har jag sex källor som berättar om fotboll mellan sachsarna och skottarna på juldagen. Fyra kommer från den tyska sidan och två kommer från den brittiska sidan.

Sammanlagt har jag nu sett 41 omnämnanden av fotboll mellan tyska och brittiska soldater under julstilleståndet. Jag har inte haft möjlighet att hårdgranska de omnämnanden som inte gäller matchen i min bok. Så här finns ett nytt forskningsprojekt, för mig eller för någon annan.

Skriv gärna till mig om vad ni tänker när ni har läst min bok. Adressen är:
footballinnomansland@gmail.com

Fotboll på fältet igen efter 100 år

I går skrev jag att jag hoppades att någon på 100-årsdagen skulle ge sig ut på fotbollsfältet mellan Frelinghien och Houplines i norra Frankrike för att uppmärksamma julstilleståndet. Och det är just vad som inträffade.

En fransk deltagare på webbplatsen Great War Forum skrev: ”Jag har just läst ut boken ... och i dag tog jag med den ... till platsen för matchen och jag och några kompisar kickade runt med en boll.”

Dessutom fick jag beröm för min bok Julmatchen på västfronten: ”Jag tyckte den var utmärkt och väldigt läsvärd.”

Allt det här värmer. Jag tänker inte försöka dölja att det är en minnesvärd upplevelse för mig. Först fick jag en idé, så här skulle jag kunna berätta om julstilleståndet. Nu, ett par år senare, finns min bok på svenska och engelska i flera länder och på nätet och en tysk översättning är nästan klar. Såklart att det är stort.

Uppmärksamheten i medierna är också intressant. Jag har under ett par veckor befunnit mig i andra änden på journalistiken, där jag nästan aldrig har varit tidigare. Jag har blivit väl behandlad av journalisterna.

När jag var i Flandern i förra veckan mötte jag ett TV-team från YLE i Finland. De gjorde ett långt inslag som sändes dagen före julafton. Det finns här (vid omkring 34 minuter).

Jag skulle gärna vilja veta hur tankarna går hos er när ni har läst min bok. Skriv gärna hit:
footballinnomansland@gmail.com.   

Efter matchen

Jag skriver det här hemifrån på eftermiddagen på juldagen, när det börjar skymma på fältet mellan Frelinghien och Houplines i norra Frankrike. Det var väl ungefär nu för hundra år sedan som fotbollsmatchen mellan soldaterna från Sachsen och Skottland tog slut och de gick tillbaka till sina skyttegravar. 

Där slutar berättelsen i min bok Julmatchen på västfronten – Fotboll i Ingen mans land 1914 och nu är också hundraårsjubileet förbi. Jag hoppas att någon var där ute på fältet i dag för att uppmärksamma minnesdagen. I förra veckan märkte jag ut stället med mina skyltar i den vägkorsning som syns på bilden på sidan 168 i boken.

Men berättelsen behåller sin betydelse. Det som hände i kriget för hundra år sedan är lika viktigt och intressant under kommande år. Vi hakar upp oss på 100 år därför att det naturliga urvalet gynnade ödlor med fem tår på varje tass när de gick upp på land för miljontals år sedan. Men berättelsen är lika stark efter 101 år och under alla år framöver.

Min engelske förläggare är nöjd med den publicitet vi har fått tack vare 100-årsdagen. Och han har också lovat hålla boken i lager och att förnya sina säljansträngningar.

Så för hundra år sedan fällde de skotska och sachsiska soldaterna upp sina kragar och började stampa sig varma nere i skyttegravarna i väntan på nattens kyla. Det kan inte ha varit skönt för fotbollsspelarna som blivit svettiga under matchen. 

Några soldater hade säkert fått nya stickade mössor och halsdukar i julklapp och svepte dem tätare omkring sig – om de inte hade bytt bort dem. Sachsare öppnade nog nyförvärvade brittiska köttkonserver och kanske också lyckades värma dem. Och skottar tände förmodligen tyska cigarrer.

Skottarna blev avlösta på annandagens kväll. De firade nyår i Armantières. Sachsarna var kvar i skyttegravarna över nyår, men skottarnas efterträdare höll överenskommelsen om att inte skjuta, så de slapp föra krig under den tiden.

Skriv gärna till mig om min bok och om julstilleståndet. Adressen är:
footballinnomansland@gmail.com

Nya uppgifter om gården bakom skyttegravarna

Jag har fått (för mig) nya och intressanta uppgifter om lantgården Ferme la Moutarderie, vars ruin låg alldeles bakom de skyttegravar där skottarna i min berättelse tillbringade julen. Jag fick dem i fredags av Jean-Pierre Deseure, som sköter om utställningen i Frelinghien (se föregående blogg).

I december 1914 var källaren det enda som var kvar av gårdshusen. Den var stadig och gav gott skydd mot granater. Flera av de skotska officerarna hade sin kommandoplats där och de bodde och åt sin julmiddag där också. Därför tror jag att Jimmy Coyle, en av huvudpersonerna i min berättelse var där. Han var mässergeant, så han lär ha varit där i tjänsten.

När jag skrev boken hade jag namnet Ferme la Moutarderi (som betyder ett ställe där man gör senap) endast från den tyske officeren Johannes Niemanns bok om kriget. Han har skrivit in det för hand på en av kartorna i boken. Jag antog därför att det var tyskarna som givit gården detta namn eftersom det finns ett Moutarderie utsatt på kartan ett litet stycke från gården.

Nu vet jag att mitt antagande är fel. Jean-Pierre Deseure berättade att gården hette Ferme la Moutarderie långt före kriget och att de brittiska soldaterna döpte den (ja, det som var kvar av den) till Hobb’s farm. Båda namnen finns på en brittisk karta över skyttegravarna. Jag har inte kunnat ta reda på om tyskarna använde ett eget namn. 

Nu syns inget av gårdshusen. Där de låg är det ett vägskäl. Bilden på sidan 168 i boken är tagen där.

- - -

I dag var jag med i BBC Radio igen. Programmet heter Good Morning Sunday. Intervjun finns på nätet, här. Spola fram till lite efter 1 timme och 23 minuter.

- - -

Skriv gärna till mig om boken eller om julstilleståndet. Adressen är:
footballinnomansland@gmail.com

Leran är densamma efter hundra år

Jag är kvar i Ypern i Belgien. Här är det minnescermonier var och varannan dag för att uppmärksamma julstilleståndet. I dag, det vill säga på lördagen, ordnade militärhistoriker från Flandern en juldagsuppvisning i skyttegravar som de har byggt nära samhället Ploegsteert. I tyska och brittiska uniformer spelade de upp julstilleståndet och sedan blev det fotboll på ett fält intill. 

En av soldatskådespelarna bar det skotska regementet Argyll and Sutherland Highlanders mössa. I det regementet tjänstgjorde Jimmy Coyle, en av de båda huvudpersonerna i min bok

Uppvisningen var väl utförd och gav ett synintryck av hur det kan ha gått till på juldagen för hundra år sedan. Men allt kan inte bli rätt. Till exempel vore det farligt och oansvarigt att vistas i sådana skyttegravar som soldaterna byggde 1914. Skyttegravarna i uppvisningen var byggda med stadiga träväggar och trätrall i botten.

Trots den stadiga konstruktionen spelade leran en huvudroll i uppvisningen. Soldatskådespelarna halkade omkring på marken i Ingen mans land och leran på deras kängor växte till historiskt korrekta klumpar.

- - -

Jag har hittat ett för mig nytt citat från Johannes Niemann, den soldat som har berättat mest om fotbollsmatchen på juldagen. Den franska tidningen Voix du Nord citerade honom 1967:
”... en av de våra återfann [bland de brittiska soldaterna] en gammal bekant som han arbetat tillsammans med före kriget, i en textilfabrik i mellersta England.”

Jag fick en kopia på tidningssidan av  Jean-Pierre Deseure, som bor i Frelinghien i Frankrike, på gränsen till Belgien. Den tyska linjen av skyttegravar gick alldeles intill Frelinghien från oktober 1914 och nästan till slutet av kriget och det var till de skyttegravarna som Johannes Niemann och hans regemente gick på julafton för hundra år sedan.

Jean-Pierre Deseure sköter en utställning om julstilleståndet i stadshuset. En stor del av materialet i utställningen kommer från krigshistorikerna i föreningen Arbeitskreis Sächsische Militärgeschichte. Utan deras hjälp hade jag nog inte kunnat skriva min bok.

Det finns flera berättelser om tyska soldater i julstilleståndet som hade arbetat i Storbritannien före kriget och som talade god engelska. Detta är första gången jag har sett att det inträffade även mellan sachsarna och skottarna som jag har skrivit om i min bok.

Jean-Pierre Deseure gav mig också en annan intressant upplysning. Han berättade att Johannes Niemann före jul hade sin förläggning i gården Le Chastel. Om han gick med sina soldater den närmaste vägen ut till skyttegravarna kom de till det ställe som är närmast de brittiska skyttegravarna där ute på fältet.

- - -

I dag var jag med i BBC Radio Scotland. Programmet finns här. Spola fram till nästan 1 timme och 51 minuter.

- - -

På måndag ska jag tala om min bok in en kvalificerad publik i museet In Flanders Fields. Jag hoppas att de ställer intressanta frågor.

- - -

Skriv gärna till mig om min bok och om julstillståndet:
footballinnomansland@gmail.com