Soldaterna har starka berättelser

I dagarna för hundra år sedan var de båda soldaterna och fotbollsspelarna i min berättelse, sachsaren Albert Schmidt och skotten Jimmy Coyle, på väg söderut i största hast.

Dock hade Albert Schmidt och hans bataljon, som varit skild från regementet under några dagar, just i kväll, den 27 augusti, en vilopaus som säkert var efterlängtad. De befann sig en bit in i Frankrike på västra sidan av floden Meuse. Där fick de nattkvarter i några lador. För första gången på länge fick de sova med tak över huvudena. Transportvagnarna hade hunnit i fatt dem och de hade fått post hemifrån. Sedan kom regementet förbi. De hade kommit över från flodens östra sida på en tysk krigsbro i närheten. Albert Schmidts bataljon kunde återförenas med huvudstyrkan som fortsatte ned genom Frankrike.

Krigsläget var nu att de tyska styrkorna jagade de franska och brittiska styrkorna i riktning mot Paris.

Under föregående dag, den 26 augusti, hade Jimmy Coyles bataljon varit med om sin första stora strid. Det var nära staden Le Cateau. När hela den brittiska styrkan på kvällen lämnade striden och gick och stapplade åt söder hade nära hälften av skottarna i bataljonen blivit dödade eller sårade eller så var de försvunna. De soldater som var kvar hade blivit splittrade. 

De officerare som råkat bli befälhavare över grupperna försökte förgäves hitta någon av de andra grupperna. Bataljonens krigsdagbok berättar utförligt hur de tog sig vidare. Dessutom har jag hittat flera redogörelser som har skrivits av soldater under kriget eller efteråt. 

Officeren Henry Hyslop förde en grupp från Le Cateau. På småtimmarna den 27 augusti kom de till nästa stad. Ledningen ville att de skulle fortsätta söderut, men det var inte möjligt. Soldaterna hade inte ätit sedan klockan 4 föregående morgon. De gick till ett fält där de fick te och bröd, berättar krigsdagboken. Henry Hyslop själv skrev: ”[En major från staben] flängde runt i sin bil och lyckades skaffa några limpor som vi delade ut bland männen och aldrig har mat varit mera välkommen.” 

Jag tyckte att jag kom soldaterna nära när jag läste deras berättelser. Ändå är det inte möjligt att att förstå hur de klarade de långa dagarna på vägarna mot söder utan att få sova eller äta ordentligt och dessutom med risken att bli beskjutna. 

Det vore intressant att få veta vad ni, läsarna, tänker när ni följer Alberts regemente och Jimmys bataljon genom kriget. Skriv till mig. Adressen är: footballinnomansland@gmail.com.

När kriget kom till Belgien

I dag, den 23 augusti, för hundra år sedan var soldaterna – och fotbollsspelarna – Jimmy Coyle från Skottland och Albert Schmidt från Sachsen ute i kriget på riktigt. De heldragna linjerna på kartan visar hur långt de hade kommit. De prickade linjerna visar vilken väg de sedan tog till det där fältet i Flandern där deras förband spelade fotboll på juldagen.

Albert Schmidts förband var med i striden vid orten Hastière-par-delà, där tyskarna försökte komma över från östra till västra sidan av floden Meuse. Det var under den tid då de strider pågick som på tyska sidan kallades franktirörkriget. Men i motståndarnas länder talade man om tyska grymheter mot civilbefolkningen i Belgien och Frankrike. 

Ordet franktirör betyder samma sak som gerillakrigare. Franktirörer kallades de civilpersoner som sköt mot tyska soldater under kriget mot Frankrike 1870-1871. Flera av dem som då var med hade blivit höga officerare 1914 och varnade sina trupper för franktirörer. Så soldaterna väntade sig att bli beskjutna av civilpersoner. 

Soldaterna hade också order att straffa de samhällen där civila sköt mot dem eller där de trodde att det var civila som sköt. På flera platser samlade soldaterna invånare och sköt ihjäl dem eller använde dem som skydd. I Hastière-par-delà blev 19 civilpersoner dödade den 23 augusti.

Jag har läst om detta i boken German atrocities 1914 – A history of denial (2001) av John Horne och Alan Kramer. Det var historikerna vid museet In Flanders Fields i Ypern som visade mig boken. Författarna skriver om Tredje armén, som var från Sachsen. Albert Schmidts regemente tillhörde denna armé.

”Tredje armén lämnade efter sig ett stråk av förstörelse när den bredde ut sig från Meuse mot den franska gränsen. [Soldater] avrättade civila och plundrade byar ...”

Tidningar i Storbritannien skrev utförligt om berättelserna från Belgien, så de brittiska soldaterna måste ha känt till dem. Men vid jul fick sachsarna ändå stort gensvar då de tog initiativ till stilleståndet. De anglosachsiska och de sachsiska soldaterna tyckte att de stod nära varandra. Berättelserna om mänskliga sköldar i Belgien störde inte julstämningen.

På den brittiska sidan hade Jimmy Coyles förband åkt tåg från Bordeaux till Valenciennes. Därifrån marscherade de österut, mot Mons, där den brittiska huvudstyrkan för första gången stred mot de tyska arméer som invaderat Belgien för att kunna anfalla Frankrike från norr. 

Mitt på dagen den 23 augusti hörde skottarna kanonmuller. På kvällen, när de hittat nattkvarter i en fabrik vid belgiska gränsen, fick de bud från några andra bataljoner i samma brigad: Bataljonerna var ”hard pressed”, står det i krigsdagboken.

Jag vill gärna veta vad ni tänker när ni läser min bok Julmatchen på västfronten – Fotboll i Ingen mans land 1914. Skriv till mig. Adressen är: footballinnomansland@gmail.com

Följ Albert och Jimmy till fotbollsfältet

Den här kartan ska jag visa under hösten för att hjälpa läsarna förstå hur kriget fördes och hur Albert Schmidts regemente och Jimmy Coyles bataljon rörde sig fram till jul. De heldragna linjerna visar hur långt de hade kommit för hundra år sedan. De prickade linjerna visar vägen framöver som förde dem till Flandern och till fältet där de båda förbanden spelade fotboll på juldagen.

Tack till Helena Fahleson som har hjälpt mig med grundkartan.

I dag, den 18 augusti, för hundra år sedan gick Albert Schmidt och hans regemente först över gränsen till Luxemburg och senare på dagen över gränsen till Belgien. Det var också den dag då de såg de första krigsgravarna. Där låg tyska kavallerister som hade blivit dödade under krigets första dagar i strid med Belgiens armé.

Så här skrev en officer i ett annat av regementena från Sachsen: ”I de samhällen som vi passerade när vi marscherade vidare såg vi överallt spåren av striderna: sönderskjutna och delvis nedbrunna bondgårdar och hus, också utrustning som de belgiska trupperna hade kastat ifrån sig.”

Målet för den tyska armén var att snabbt besegra Frankrike för att sedan sända så många soldater som möjligt öster ut, mot Ryssland. Taktiken var att skicka de starkaste tyska stridskrafterna genom Belgien för att kunna anfalla Frankrike norr ifrån. Därmed skulle den tyska huvudstyrkan kunna attackera den franska armén från sidan, snarare än rakt framifrån. Dessutom skulle tyskarna då kunna undvika de starka franska befästningar som fanns på gränsen till Tyskland. Enligt den tyska planen skulle dess stridskrafter sikta in sig på Paris och Frankrike skulle kapitulera senast den 12 september.

Jimmy Coyles bataljon från Skottland var denna dag kvar i Boulogne. Först den 22 augusti, på fredag för hundra år sedan, åkte de med tåg till fronten.

Hela historien om fotbollsspelarna och soldaterna Albert Schmidt och Jimmy Coyle och deras förband finns i min bok Julmatchen på västfronten – Fotboll i Ingen mans land 1914 (Atlantis). 

Skriv gärna till mig. Adressen är: footballinnomansland@gmail.com.

Kiltar i Boulogne

På morgonen den 11 augusti för hundra år sedan såg skottarna i Jimmy Coyles bataljon den franska kusten. En lots kom ut till deras fartyg för att visa vägen in till hamnen i Boulogne genom de nyligen utlagda minfälten.

När de hade kommit av det trånga fartyget ställde de upp på kajen och marscherade med fyra säckpipeblåsare i täten genom staden till sin förläggning. Den skotske officeren Henry Hyslop skrev i sin dagbok:

”Det stod folk utmed gatorna för hela Boulogne verkar ha skyndat ut för att se oss och de kunde inte alls förstå våra kiltar, de hade aldrig sett högländare förut, och jag tror att först var de inte alls säkra på att våra kläder var riktigt anständiga.”

Bilden här ovan är från ett annat tillfälle. Det är en tidningsbild som Henry Hyslop har klistrat in i dagboken. I ett annat klipp i dagboken, från en brittisk tidning, står det att fiskarhustrurna och flickorna i Boulogne var helt betagna av de ståtliga skottarna. 

Denna bataljon var det första stridande förband i den brittiska armén som kom till Boulogne. Till att börja med fick de slå upp tält till de soldater som kom de efterföljande dagarna och skottarna fick också jobb i hamnen. De stannade i Boulogne till den 22 augusti. Då trängde de ännu en gång ihop sig på tåg för att fara mot fronten.

Den andra huvudpersonen i min berättelse, Albert Schmidt, kom den 11 augusti med sitt regemente med tåg till samhället Speicher in der Eifel, nära gränsen till Luxemburg. Det var tryckande varmt när de gick från tåget till en by där de skulle ha sin första förläggning. De som har skrivit om de sachsiska soldaternas färd till kriget berättar att soldaternas inkvartering inte var ordnad i förväg, men byborna hjälpte till så att alla fick sova så bra som möjligt.

Albert Schmidts regemente blev kvar på den tyska sidan av gränsen till den 18 augusti. Då gick de in i Luxemburg.

Jag har skrivit berättelsen om de båda fotbollsspelarna och soldaterna Jimmy Coyle och Albert Schmidt i min bok Julmatchen på västfronten – Fotboll i Ingen mans land 1914 (Atlantis). Skriv gärna till mig och berätta vad ni tänker när ni läser boken. Min adress är:

footballinnomansland@gmail.com.

De tog tåget till kriget

För hundra år sedan, den 9 augusti 1914, reste de båda huvudpersonerna i min berättelse i väg till kriget. Båda åkte tåg.

I Zwickau i Sachsen marscherade vicekorpral Albert Schmidts regemente från kaserngården till järnvägen. Regementsmusiken spelade när soldaterna gick genom stadens gator. Folk stod i täta led på trottoarerna. Men bara några få vinkade och det verkar inte ha varit något allmänt jubel. Regementets befälhavare Franz von Kotsch skrev i sin bok om kriget att folk i Sachsen var lugna men att det blev livligare när de kom längre väster ut. Folk är olika, konstaterade han, och särskilt rhenländare.

Tåget gick västerut mot regementets utgångsläge för anfallet mot Frankrike. Jag har hittat några berättelser om sachsarnas färd till kriget, som jag har använt i min bok Julmatchen på västfronten – Fotboll i Ingen mans land 1914. Soldaterna fick både mat och dricka och under stoppen fanns chansen att få i väg en hälsning hem med posten.

Den andra huvudpersonen i min berättelse, sergeanten Jimmy Coyle, reste till kriget från Fort George i Skottland. Bataljonens tåg gick till Southampton. De soldater som har skrivit om kriget berättar att det var en svår resa. Det var ont om mat och de fick inget tevatten förrän de hade kommit långt ner i England.

Henry Hyslop var en av officerarna i Jimmy Coyles bataljon. Han skrev en utförlig dagbok under kriget. Så här berättar han om avfärden:

”Det var inte många som hade kommit för att vinka av oss för jag tror att bara några få visste när vi faktiskt skulle ge oss i väg.”

Men ”Beryl och pojkarna” var där. Jag vet inte, men jag förmodar att det var Henry Hyslops familj. Jag har läst hans dagbok från början av augusti fram till början av 1915 och detta är den enda personliga anteckning som jag har hittat. 

Den 11 augusti kom Jimmy Coyles bataljon fram till Boulogne i Frankrike. Samma dag kom Albert Schmidt fram till gränsen till Luxembourg. Det är hundra år sedan på måndag. Då återkommer jag på bloggen.

Skriv gärna till mig. Adressen är: footballinnomansland@gmail.com.

Ett proffs från Skottland

I fredags för hundra år sedan började den historia som jag har skrivit om i min bok Julmatchen på västfronten – Fotboll i Ingen mans land 1914. Då mobiliserade Tyskland. En av de miljontals soldater som gjorde sig beredda att ta tåget till kriget var den sachsiske vicekorpralen Albert Schmidt. Han var fotbollsspelare och han är en av huvudpersonerna i min berättelse.

I dag, tisdag 5 augusti, för hundra år sedan fick den andre huvudpersonen order att göra sig beredd för kriget. Det var sergeant James Coyle i andra bataljonen i regementet Argyll and Sutherland Highlanders. Bataljonen hade då sin bas i Fort George, som ligger nära Inverness på Skottlands ostkust. Där övade bataljonen för kriget.



James Coyle, som sannolikt kallades Jimmy, var kapten för bataljonens fotbollslag. På nyåret 1912 spelade han några matcher för proffsklubben Albion Rovers. Bilden visar Rovers lag under säsongen 1911–1912. Jimmy är inte med på bilden, men flera av spelarna på bilden var med i de matcher som Jimmy spelade. Det kan man läsa i tidningarnas referat av matcherna. Bilden och tidningarna finns i biblioteket i staden Airdrie, väster om Glasgow.





När Albert Schmidts regemente och Jimmy Coyles bataljon möttes mellan skyttegravarna på juldagen 1914 var det en av skottarna som kom ut på fältet med en fotboll så att det kunde bli en match. Var det Jimmy som kom med bollen? Ja, det är väl inte osannolikt. Han var ju bataljonens fotbollsledare.

Den som hjälpte mig att hitta James Coyle var Rod Mackenzie, historiker vid regementets museum i slottet i Stirling i Skottland. När jag kom till museet hade han dukat ett bord med bataljonens officiella dokument och soldatlistor. Där fanns också dagböcker och skildringar av kriget som soldater i bataljonen har skrivit. Dessutom fanns många bilder. 

Det materialet har jag kunnat använda för att beskriva bataljonens väg genom de första fem månaderna av kriget fram till jul då soldaterna fick chans att sparka boll med fienden.

På lördag, den 9 augusti, är det hundra år sedan Jimmy Coyle och hans bataljon trängde sig in på tågen för att resa till kriget. Samma dag marscherade Albert Schmidt och hans regemente till tåget i Zwickau i Sachsen. Jag återkommer på bloggen för att berätta om deras resor.

Några bibliotek har bjudit in mig att berätta om boken i höst. Jag kommer gärna till fler bibliotek eller till föreningar och läsecirklar. Skriv till mig så kan vi nog komma överens om en dag. Adressen är: footballinnomansland@gmail.com.

För hundra år sedan

I dag för hundra år sedan började den historia som jag har skrivit i min bok Julmatchen på västfronten – Fotboll i Ingen mans land 1914.

På kvällen den 1 augusti kom tidningen Zwickauer Zeitung ut med ett extrablad:
”Kejsaren har förordnat om mobilisering för samtliga tyska stridskrafter.”

Staden Zwickau, där tidningen kom ut, ligger i närheten av Dresden i Sachsen i sydöstra Tyskland. Zwickau var en militärstad. Det nionde kungliga sachsiska infanteriregementet, med nummer 133 i tyska armén, hade sina kaserner där. Detta regemente, som vanligen benämndes IR133, var ett av de många sachsiska förband som var med i stilleståndet i kriget vid jul 1914. Soldater i IR133 spelade fotboll med skottar som de mötte i Ingen mans land. Min historia handlar om två fotbollsspelare, en skotte och en sachsare, som var med i de förband som möttes.

Jag besökte Dresden och Zwickau i början av 2012, då jag satte i gång att samla material till min bok. De som bor där, och deras familjer, har varit med om mycket som är svårt att föreställa sig för en som är uppvuxen i Sverige. Deras farfar eller morfar var kanske med i det första världskriget. Deras far eller kanske morbror var med i det andra världskriget. Själva växte de upp i Östtyskland och var med när muren föll 1989.

I Dresden finns Sachsens statsarkiv och där finns uppgifter om en av de två huvudpersonerna till min berättelse, Albert Schmidt, som var vicekorpral i 133e regementet.  

Den som hjälpte mig att hitta Albert Schmidt är Jürgen Schünzel, bibliotekarie i staden Zwickau. Han visade mig en kopia av ett häfte som stadens fotbollsklubb gav ut vid sitt 25-årsjubileum 1927. På en sida i häftet finns en Gedenktafel. Det är en stiliserad minnestavla med namnen på de medlemmar i klubben som dödades i kriget. Där finns Albert Schmidt och han finns också bland de hundratals soldater regementet som fick medalj i kriget.

Under dagarna efter den 1 augusti rustades regementet IR133 för att dra ut i kriget, först med tåg, sedan till fots. I Skottland, där den andra huvudpersonen i min berättelse då befann sig, började förberedelserna formellt på tisdag i nästa vecka för hundra år sedan. Då ska jag berätta om honom

Min bok Julmatchen på Västfronten – Fotboll i Ingen mans land 1914 kom ut på Atlantis Bokförlag i vintras. Den finns i många bokhandlar och bibliotek och i de vanliga nätbutikerna.
Många författare önskar sina läsare ”Trevlig läsning”. Så kan inte jag säga. Detta är en förfärlig och sorglig historia, om än med guldkant. Jag önskar i stället mina läsare ”Tänkvärd läsning”.