Korkade krigsord

Det har blivit svårt att skriva på bloggen. Jag vill skriva om något positivt, om fotbollens goda krafter som visade sig när soldaterna spelade en match mellan skyttegravarna på juldagen 1914. Men jag blir ideligen avbruten när jag ser illa använda krigsord och krigssymboler i medierna.

Jag såg att högsta ishockeyserien ska sätta upp TV-rum intill rinkarna där domarna kan ta hjälp av videoinspelningar för att döma rätt. Ett sådant rum kallas ”war room”.

Jag såg att Björn Kjos, chef för flygbolaget Norwegian, flög i krigsflygplanet Gripen till en flygplatsinvigning för några år sedan. ”Jag var glad som en unge”, uppgavs han ha sagt när han steg ur planet.

Jag såg att går dåligt att medla i järnvägsstrejken. ”Skyttegraven grävs allt djupare”, stod det i tidningen.

En militär ledningscentral, ett krigsflygplan och en skyttegrav har något gemensamt. De är hjälpmedel för att förstöra och döda eller skada. Det har inget att göra med idrott, små barn eller förhandlingar på arbetsmarknaden. Därför är det tanklöst eller korkat att skriva så där.

Och så såg jag att kungen kom i sin amiralsuniform till barnbarnet Leonores dop. Jag läste att det här dopet skulle bli lite mindre formellt än andra kungliga dop. Därför hoppades jag att kungen skulle komma i vanliga högtidskläder, som de allra flesta av gästerna. Det hade varit roligt att skriva om detta på bloggen. Men han kom i uniform, som vanligt. 

Vem ville bli påmind om krig på den lilla flickans dopdag? Jag förstår inte att prästerna lät någon komma till ceremonin med en symbol för död, lidande och förstörelse.

Ja, så där tänker jag när jag läser tidningarna. Men lyckligtvis har jag också fått läsa två uppmuntrande artiklar om fotbollens goda krafter, båda i Dagens Nyheter.

Den första, den 4 juni, handlade om förre förbundskaptenen Tommy Söderberg som tränar unga kriminella och missbrukare på Visingsö. Tre av de här spelarna ska i sommar vara ledare på ett fotbollsläger med hundra pojkar och flickor.

Den andra artikeln, den 5 juni, handlade om fotbollsklubben BK Guber i Srebrenica. Den återuppstod 2002 efter kriget på Balkan, där det fortfarande finns spänningar mellan folkgrupper. ”När vi spelar tänker vi aldrig på vilken grupp vi tillhör”, säger en av spelarna i pojklaget.

Pehr Thermaenius
footballinnomansland@gmail.com

Javisst, det är på riktigt

I dag fick jag åter chansen att berätta för folk om min bok och åter fick jag lära mig något om min berättelse. Det var på Djusholms torg där det var vårmarknad. Tove och Mats Ahlström (bilden) i Djursholms bokhandel hade bjudit mig och andra författare från trakten att berätta om våra böcker på vårmarknaden. Vi försökte förstås sälja också.

Det jag fick lära mig om min berättelse är att många inte förstår att den är på riktigt. De tror att jag har hittat på historien och att jag har skrivit en roman. Trots att boktiteln är faktatung – Julmatchen på västfronten. Fotboll i Ingen mans land 1914 – ville de först inte tro att spelarna i berättelsen var historiska personer. 

En vanlig fråga var: ”Var har du fått tag på dom där?” Då fick jag tillfälle att berätta om mina besök i arkiven i Dresden i Sachsen, Stirling i Skottland, London och Ypern i Belgien. Jag berättade också vad jag tänkte när jag bläddrade igenom förlustrapporterna från det tyska regementet IR133, som är inbundna i tjocka liggare: Är jag den förste som bläddrar i de här bladen sedan de bands in, kanske medan kriget fortfarande pågick? Det var ett äventyr i arkivet.

Så jag kunde försäkra marknadsbesökarna att Albert Schmidt från Sachsen och Jimmy Coyle from Skottland, de båda soldaterna i min berättelse, verkligen var fotbollsspelare och att de var med i ett tyskt regemente och en brittisk bataljon som spelade fotboll mellan skyttegravarna på juldagen 1914. Sedan visade jag fältet där de spelade, som finns på bild i boken. 

Flera ville läsa och en hel del köpte boken. Det roligaste var att jag fick sälja till en man som började med att säga, mycket bestämt: ”Jag läser inte böcker!”

En annan sa: ”Du har sålt den så bra, så jag köper den.” Det var såklart en komplimang, men jag är ändå övertygad om att det var berättelsen som övertygade, inte mitt säljprat. Om inte berättelsen hade varit stark så hade det inte hjälpt att snacka.

Pehr Thermaenius
footballinnomansland@gmail.com

Hemska år med krig

I Dagens Nyheters lördagsbilaga den 10 maj finns en sida där statistikern Hans Rosling visar att antalet soldater per år som dödas i krig har minskat. Kurvan börjar år 1946. Ett år under Koreakriget var hemskast med nära 600 000 döda.

Jag skulle vilja jämföra detta med första världskrigets första år som jag har skrivit om i min bok Julmatchen på västfronten – Fotboll i Ingen mans land 1914. Men jag har inte hittat handfasta uppgifter om hur många som blev dödade just 1914. Det är inte förvånande. Alla uppgifter om antalet dödsoffer under kriget verkar vara osäkra och ofullständiga. 

När jag började arbeta med boken trodde jag att detta skulle vara de minst svåra fakta att ta reda på. Det måste ju ha varit utomordentligt viktigt för arméernas ledare att hålla reda på hur många soldater som gick förlorade. Så då måste det finnas statistik, trodde jag. Men där hade jag fel. 

Uppgifter om det tyska regementet i min berättelse finns i arkiv i Dresden. De flesta rapporter är skrivna på blanketter eller i en standardiserad form. Men en rapport är skriven på baksidan av en krognota. Dock saknas många rapporter, så summan är osäker. För den skotska bataljonen, som jag har undersökt, finns bara några få officiella rapporter för 1914. Jag har i stället tittat på uppgifter om hur många soldater som kom som förstärkning. De verkar vara fullständiga, men de säger ju inget om striderna dag för dag.

För att i alla fall göra en grov jämförelse mellan 1914 och det värsta året i Koreakriget har jag använt Wikipedias uppskattning att 10 miljoner soldater blev dödade i första världskriget, de som dog av sjukdomar oräknade. Det blir 192 000 dödade per månad i genomsnitt om jag använder kriget på västfronten som ett mått på hur länge kriget pågick. För de fem månaderna av krig under 1914 blir det 960 000. Jag tror att den verkliga siffran är högre eftersom det var förfärliga strider i början av kriget när arméerna fortfarande rörde på sig. En historiker i Ypern påpekade för mig att Frankrike under 1914 hade sina värsta förluster under hela kriget. Så låt oss säga att det var 1 miljon soldater som blev dödade på krigsplatserna runt om i världen under 1914.

Sedan måste man fråga sig vad sådan här statistiken är bra för. Var 1914 ungefär 60 procent värre än det värsta året under Koreakriget? Kan man ställa en sådan fråga? Tänk på den skotske soldaten Thomas Rodgers familj. Han var en av de två första soldaterna i bataljonen som blev dödade. Det var den 24 augusti 1914. Var hans dödsdag endast 0,6 procent så hemsk som den 26 augusti, då omkring 300 soldater i bataljonen blev dödade?

- - -

På lördag får jag tillfälle att berätta om min bok under vårmarknaden på Djursholms torg. Mats Ahlström, som driver Djursholms bokhandel, brukar samla lokala författare under marknaden. I år får jag chansen att vara med. ”Marknaden brukar dra mycket folk – om solen skiner”, skriver Mats. Och i prognosen är det (än så länge) inget annat än solar.

De andra författarna som är med i år är: Viveca Sten (I maktens skugga och Skärgårdssommar - matbok från havsbandet), Carin Bartosch Edström (Kassandra), Anna Bråtenius (Så som vågorna slår mot stenig strand), Carin Bergström (Passion & Skilsmässa), Christer Bjurman (Högt spel under ytan) och Lena Mellander Fogelberg 
(365 : hela årets traditioner).

- - -

I höst ska jag medverka vid bokkvällar i biblioteken i Huddinge och Täby. Jag besöker gärna till bibliotek och föreningar för att berätta om min bok. Jag kan visa material som inte fick plats i boken och jag kan berätta hur jag arbetade och hur boken kom till. Jag vill också gärna svara på läsarnas frågor.

Pehr Thermaenius
footballinnomansland@gmail.com       

Kungen missar en chans – varje år

Jag förstår inte varför kungen – som vanligt – hade generalsuniformen på sig när han i går tog emot födelsedagsblommor från barnen utanför slottet i Stockholm. 

Om jag skulle få tillfälle att fråga honom tror jag att han skulle svara att högvakten en stund tidigare hade haft parad för honom och då behövde han uniformen. Må så vara, men det hade förstås gått lika bra att ta emot soldaternas ”Grattis på födelsedagen!” i vanliga kläder. Det är inget ovanligt att världsledare står framför militärparader i vanliga kläder. Det skulle även kungen kunna göra.

Men även om det nu är så nödvändigt för kungen att ha uniformen på sig under paraden så är det inget skäl till att ha krigarkläderna på sig när han hälsar på barnen. Han hade kunnat slinka in i slottet och byta kläder när paraden var slut. Då hade han sedan kunnat komma ut till blomsteruppvaktningen som farbror kungen, inte som en krigare.

På sin födelsedag har kungen en chans att visa folk att han använder krigssymboler med eftertanke eftersom han inser vad krig är. Men han missar chansen varje år.

Pehr Thermaenius
footballinnomansland@gmail.com

Härliga korta krig

”Det fanns ingen anledning att tro att kriget skulle bli långvarigt.” Så skriver Lennart Pehrson i sin nya bok Den nya världen, den första av tre böcker om svenskarna i USA.

”Både i norr och söder väntade många med stor entusiasm på att få gå ut i strid. Optimismen var utbredd på bägge sidor. Vad som närmast liknade uppdämda glädjescener utspelades över hela landet.”

Det krig som Lennart skriver om är det amerikanska inbördeskriget, som började på våren 1861. Men det skulle lika gärna ha kunnat handla om Storbritannien, Frankrike och Tyskland under tiden innan första världskriget bröt ut i augusti 1914.

Tysklands kejsare hade sagt till soldater att de skulle vara hemma igen innan löven föll från träden och att de kunde räkna med att vara ”hos mamma” till jul. Jag har inte sett några liknande löften till brittiska soldater, men den allmänna uppfattningen var i alla fall att kriget skulle gå fort. Det finns flera exempel på unga män som var mest bekymrade för att de inte skulle kunna komma ut till fronten fort nog, att de skulle missa kriget. På båda sidor var det också jubel, som i Amerika.

Men amerikaner, tyskar, fransmän och britter hade fel. Båda dessa krig höll på i omkring fyra år och jublet tystnade snart.

Jag skrev tidigare (den 3 mars) om att läget i och omkring Ukraina liknar hur det var innan första världskriget bröt ut. Ryssland nu och Tyskland då, stora nationer som känner sig trängda. I dagens Dagens Industri pekar PM Nilsson på en annan likhet. Om stämningen i Ryssland skriver han:

”Krim visade att militär styrka och visshet om snabba segrar är lika populära i dag som när tågen mot fronten mellan Tyskland och Frankrike kantades av jublande folkmassor 1914.”

Ett härligt kort krig, nu som då.

– – –

Jag har just läst ut Lennart Pehrsons Den nya världen. Jag sjönk genom boken med samma lätthet som en varm kniv i smör. Jag fick lära mig nya saker hela tiden. 

För att läsaren ska förstå vilket land svenskarna kom till har Lennart gjort snabba svängar genom USA:s historia och presenterat några av nyckelpersonerna. Det är utmärkt och jag blev förvånad stup i ett. Till exempel: När det nya folkstyrda Amerika bröt med Storbritannien berodde det inte på något som kungen hade bestämt utan det var en protest mot beslut i det folkvalda parlamentet.

Men det som fångar läsaren är Lennarts goda berättelser om huvudpersonerna, de svenska emigranterna. Jacob Fahlström levde bland indianer och köpte päls av dem. Sedan blev han metodist och predikade för indianerna. Flygaren Charles Lindberghs farfar flydde tillsammans med en servitris från sin gård och från ett åtal för förskingring.

Jag föreslår två förbättringar till bok nummer två: 1. Jag skulle ha nytta av en en tidlinje, där även de viktigaste händelserna i Sverige och omvärlden är med. 2. Jag ber att Lennart presenterar dem som står för de citat som inleder kapitlen. Jean-Jacques Rosseau kände jag till, men inte Patrick Henry (1736-1799, advokat i Virginia).

Pehr Thermaenius
footballinnomansland@gmail.com

Taggtråd i hundra år

Taggtråd är en uppfinning som står sig efter mer än hundra år. 

Den första taggtråden användes av bönder i USA i slutet av 1800-talet för att hålla ordning på boskap på prärien. Korna rev ned vanlig järntråd. Inte ens dubbeltråd höll, men om man snurrade in vassa trådstumpar mellan stängseltrådarna höll sig djuren från stängslen.

Så kom första världskriget och på västfronten använde båda sidor taggtråd för att hindra fienderna att anfalla skyttegravarna. I min bok Julmatchen på västfronten – Fotboll i Ingen mans land 1914 skriver jag om ett truppförband från Skottland, andra bataljonen ur regementet Argyll and Sutherland Highlanders. De fick sin första taggtråd i slutet av oktober 1914, då det rörliga kriget var slut och soldaterna grävde de första skyttegravarna. En av de skotska soldaterna har berättat att han blev utskickad i mörkret för att ta ned döda tyska soldater som blivit hängande på taggtråden.

Kriget gjorde att taggtråd inte längre förknippades med ett fredligt arbete, som boskapsskötsel. Böndernas arbetsredskap hade blivit ett vapen, något som var bra att hota med. I Nordisk familjeboks Uggle-upplaga, band 28, som kom ut 1919, ett år efter kriget, står det inget om boskap:

”Taggtråd, järntråd, vanligen galvaniserad, hoptvinnad af två två parter, mellan hvilka genom omvridning blifvit infästa korta järntrådsbitar med skarpa spetsar. Taggtråd används för militära ändamål och till inhängnader och stängsel till skydd mot klättring o. d.”

Taggtråden blev en symbol för kriget liksom vallmon blev en symbol för freden. När Patrik Sundström gjorde det starka omslaget till min bok var det naturligt att markera frontlinjen med taggtråd.

I dagens tidning finns åter taggtråden med som symbol för hot och skrämsel. Det är i den femte delen av Niklas Orrenius och Anders Hanssons reportageserie Drömmen om Sverige i Dagens Nyheter. Texten handlar om att EU-länder sätter upp stängsel för att stoppa flyktingar. Just nu är det Bulgarien som bygger ett stängsel för att stoppa flyktingar från Syrien.

De bygger med taggtråd, precis som bönderna på prärien och soldaterna i första världskriget. Numera sitter det små knivar på tråden i stället för vassa trådstumpar. Den som försöker klättra över får hemskare sår, men grundidén är densamma.

Pehr Thermaenius

footballinnomansland@gmail.com

Fotbollens goda kraft

När första världskriget på västfronten tystnade vid jul 1914 blev fotboll en symbol för fred i motsats till krig. Flera soldater som möttes mellan skyttegravarna tänkte på fotboll. De pratade fotboll och några fick chansen att spela. Fotboll visade sin goda kraft.

Hur ska man få ihop det med de onda krafter som fotbollen släpper loss och som visade sig när en fotbollssupporter blev dödad i helgen på väg till en match? Fotbollsledare och politiker försöker förstå hur fotbollens goda krafter ska kunna överväldiga de onda. Erfarenheten från första världskriget kan kanske vara till hjälp.

Under julstilleståndet fick soldaterna träffa sina motståndare. I skildringarna av vad som då hände vimlar det av hjärtliga handslag och dunkar i ryggen. Det är uppenbart att män blev överraskade av att motståndarna visade sig vara justa killar och att de hade mycket gemensamt.

Så är det nog också med fotbollslagens supportrar. Jag tror att de har mycket gemensamt och jag tror att de skulle tycka att killarna på motståndarsidan var justa om de fick chans att träffas. Men hur ska de få chansen att träffas, utom i slagsmål? 

Jag önskar att de finge spela fotboll, som soldaterna på västfronten.

- - -

I helgen fick jag tillfälle att berätta på Historiska museet i Stockholm om min nya bok Julmatchen på västfronten – Fotboll i Ingen mans land 1914. Vi hade inte tur med vädret. Det var vårens vackraste dag, så det var inte många som kom till museets bokhelg. Men de som lyssnade blev tagna av min berättelse, liksom – ja, det är sant – alla andra jag har talat med. 

I morgon, torsdag 3 april får jag en ny chans att berätta om soldaterna som spelade fotboll i stället för att kriga. Då arrangerar NK i Stockholm en författarkväll i Bobergs matsal klockan 18. Prognosen ser bra ut: Molnigt och nordlig vind.

Pehr Thermaenius
footballinnomansland@gmail.com