Jag har fått syn på ännu ett brev som berättar om att soldaterna, som jag har skrivit om i min bok, spelade fotboll på juldagen 1914. Det var en av skottarna som skrev hem: ”It is said that some of our boys had four-a-side with them [tyskarna], but I didn’t see it.”
Den som skrev var korpral Patrick Dea i andra bataljonen ur regementet Argyll and Sutherland Highlanders. Jimmy Coyle, den skotske huvudpersonen i min bok var med i den bataljonen.
Patrick Dea skrev till sin hustru och precis som många andra brev kom det så småningom i tidningen, i detta fall i The Falkirk Herald den 16 januari 1915. Jag fick syn på brevet på webbplatsen Great War Forum, där Andrew Thornton har skrivit om det.
Patrick Dea såg inte fotbollsmatchen, så hans berättelse är hörsägen. Ändå är denna nya källa viktig, på två sätt:
1. Detta är den första berättelsen om fotboll från en soldat i bataljonen. Tidigare kände jag till endast en soldat från den brittiska sidan som har berättat om fotboll på denna plats på juldagen. Det var en sergeant, från en annan bataljon, som höll vakt ett par hundra meter bakom skyttegravarna. Även hans berättelse är förstås hörsägen, men den är trovärdig eftersom hans uppgifter visar att han har talat med soldater som kände till detaljer om vad som hände mellan skyttegravarna. Patrick Deas nya berättelse är hörsägen från en som var närmare händelserna.
2. Patrick Dea gör klart att den som var ute på det stora fältet mellan skyttegravarna under julstilleståndet inte kunde ha koll på allt som hände. Det kan mycket väl ha varit fotboll utan att han såg det.
Den iakttagelsen är intressant eftersom ingen av de andra skottarna som har lämnat efter sig dagböcker, brev eller skildringar av kriget, nämner något om fotboll på juldagen. Jag har undrat varför. Svaret kan helt enkelt vara att de inte såg när soldaterna sparkade.
När jag skrev boken var jag övertygad om att de källor jag då hade gav tillräckligt stöd för att säga att skottar och saxare spelade fotboll. Sedan dess har nu två nya fotbollsberättelser kommit fram. Först var det den saxiska soldatens brevkort som jag skrev om den 23 november. Sedan fick jag syn på Patrick Deas brev. Så min berättelse har blivit starkare sedan jag skrev den.
Skriv gärna till mig:
footballinnomansland@gmail.com
I dag fick jag hjälp att ta hem en bild på det brevkort, där en soldat i det sachsiska regementet IR133 skriver om fotboll med de brittiska soldaterna. Den som har hittat brevet är historikern Rob Schäfer. Kortet är skrivet med gammaldags skrivstil, som de flesta i Tyskland inte kan läsa. Jag har fått hjälp av Jörg Moldenhauer, som just nu översätter min bok till tyska.
15.1.1915
Liebe Eltern,
Euer Paket Nr. 2 habe ich mit Freude erhalten. Wünsche nachträglich Frohe Weihnachten. Habe es erleben dürfen im Schützengraben, wo wir auch ein Bäumchen aufgestellt haben. Wir hatten Waffenruhe und haben mit dem Tommy Tabak getauscht und Ball gespielt. Der liebe Gott wird dem Elend bald ein Ende machen. In der Hoffnung auf ein frohes Wiedersehen.
På svenska blir det:
Kära föräldrar. Jag har med glädje tagit emot ert paket nr 2. Försenat önskar jag er god jul. Jag fick uppleva den i skyttegravarna, där vi också ställde upp en liten julgran. Vi hade vapenstillestånd och bytte tobak med Tommy och spelade boll. Måtte Gud snart göra slut på detta elände. Med förhoppning om ett snart återseende.
Nu finns fem berättelser om fotboll mellan sachsarna och skottarna. Jag ska berätta mer om detta på tisdag kväll kl 18.30, då jag får hålla föredrag hos Armémuseum i Stockholm. Det är fritt inträde, men de vill att man beställer biljetter. Här finns upplysningar:
http://www.armemuseum.se/templates/pages/ArmeCalendarNewsPage____6572.aspx?epslanguage=EN
I dag hade Londontidningen Sunday Mirror mittuppslag om min bok. Det är uppmuntrande att se att det finns intresse för mitt arbete. Texten finns här:
http://www.mirror.co.uk/news/uk-news/christmas-day-truce-1914-how-4676244
Skriv gärna till mig:
footballinnomansland@gmail.com
Nästa tisdag, den 25 november, klockan 18.30, får jag chansen att berätta om min bok inför en kunnig publik på Armémuseum i Stockholm. Alla är välkomna och det är fritt inträde på tisdagskvällar. Men man ska boka biljett. Här finns upplysningar.
Det finns mycket att berätta. Under den senaste veckan har fotboll under julstilleståndet fått uppmärksamhet sedan den brittiska matkedjan Sainsbury’s började visa sin julfilm. Den finns här.
Sainsbury’s har fått både beröm och kritik för filmen. Många tycker att den är gripande och välgjord. Andra säger att filmen är smetig chokladreklam eftersom den handlar om att den brittiska huvudpersonen lägger en chokladkaka hemifrån i fickan på sin tyske fotbollskompis uniformsrock. Sainsbury’s säljer sådana chokladkakor och ger vinsten till British Legion, en välgörenhetsorganisation som hjälper soldater.
Taff Gillingham, som var Sainsbury’s militärhistoriska rådgivare, har skrivit att han tvekade länge innan han tog uppdraget. Sainsbury’s ville ha fotboll, men Gillingham anser att historierna om fotboll i allmänhet är illa underbyggda och att de har kommit att överskugga allt det andra som inträffade under julstilleståndet. Han tyckte inte att det fanns tillräckligt stöd i källorna för att göra en film med fotboll.
Först när han fick tips om ytterligare ett soldatbrev med en fotbollshistoria gick han med på att arbeta med filmen.
Trots att det finns uppgifter om många fotbollshändelser under julstilleståndet är det endast två som har riktiga, historiska belägg, anser Taff Gillingham.
Den ena är den match som visas i filmen. Den andra är den match som jag berättar om i min bok, mellan den andra bataljonen från det skotska regementet Argyll and Sutherland Highlanders och det sachsiska regementet IR133. Och faktiskt är det så att jag har bättre källstöd för min berättelse än vad Sainsbury’s har för sin film.
Ett nytt brev om fotboll från en soldat i IR133 flöt upp till ytan för bara några månader sedan. Det kände jag förstås inte till när jag skrev boken. Det är uppmuntrande att min historia har blivit starkare.
Just nu försöker jag få veta mer om detta brev och jag hoppas att jag kan berätta om det nästa tisdag på Armémuseum. Välkomna!
The Daily Telegraph i London rapporterar om nytt intresse för fotboll mellan skyttegravarna. Anledningen är att livsmedelskedjan Sainsbury’s julfilm handlar om julstilleståndet i första världskriget 1914. Soldaterna i filmen spelar fotboll. Filmen är så bra att den tävlar i tittartoppen med årets film från varuhuskedjan John Lewis, som fick flest tittare förra året.
Sainsbury’s film finns här:
https://www.youtube.com/watch?v=NWF2JBb1bvM
Artikeln i The Daily Telegraph finns här:
http://www.telegraph.co.uk/finance/newsbysector/retailandconsumer/11227831/Has-Sainsburys-Christmas-advert-left-John-Lewis-out-in-the-cold.html
Jag tycker att Sainsbury’s film är bra. Ungefär så där kan det ha gått till. Jag kan se detaljer som är korrekta i den här filmen, men som har blivit fel i andra skildringar. Fotbollen ser ut att vara av rätt årgång och soldaterna har inte stålhjälmar (de kom först 1916).
Men det är klart att filmen är lite tillrättalagd. Soldaterna är hela och rena och nyrakade. Skyttegravarna ger ett alltför hemtrevligt intryck, utan lervälling över fotknölarna. En krigshistoriker i England påpekade för mig att den taggtråd och de krevadgropar som syns i början av filmen inte längre syns till när matchen börjar. Och det snöar i filmen. Det har jag inte sett i någon skildring av julstilleståndet. Det var kallt och det var rimfrost på marken, men det snöade inte.
Jag är glad att Sainsbury’s har valt att berätta om fotboll mellan skyttegravarna i sin julfilm. Det ökar chansen att denna starka berättelse når ut till fler.
Skriv gärna till mig om filmen.
Pehr Thermaenius
footballinnomansland@gmail.com
I dag för 100 år sedan befann sig andra bataljonen i det skotska regementet Argyll and Sutherlands Highlanders i utkanten av Ploegsteertsskogen i Belgien. Det är alldeles intill gränsen till Frankrike. Bataljonschefen och hans stab var i några gropar en bit bakom skyttegravarna. Det är rimligt att tro att Jimmy Coyle, den skotske huvudpersonen i min berättelse, hade sin plats där.
På kvällen den 9 november gjorde bataljonen ett misslyckat anfall mot tyska skyttegravar som låg på andra sidan ett fält, ett par hundra meter bort. En tredjedel av soldaterna i anfallet blev kvar där ute i den sönderskjutna jorden. De som kom tillbaka hörde skriken ”från män som ännu inte var döda, men nästan”, skrev en av dem som var med.
Flera skildringar av detta anfall finns bevarade. När jag studerade dem var det mycket som jag inte förstod. Det är inte möjligt att förstå ens hur soldaterna klarade sina enklaste vardagsbestyr, att sova och äta och bajsa. Jag har varit på det där fältet och sett vattnet stå stilla i dikena. Så måste vattnet ha sökt sig även till de meterdjupa diken som kallades skyttegravar. Därtill kom risken att bli träffad i nästa ögonblick av tyska granater eller kulor eller av brittiska granater som hamnade fel.
Men inte ens när jag säger till mig själv att ”så där var kriget” kan jag förstå hur ledningen tänkte när den skickade ut soldaterna på fältet.
Läget i den brittiska styrkan i november var att soldaterna höll på att ta slut. Överbefälhavaren klagade hos den politiska ledningen i London över att de nya soldater som kom var gamla och orkeslösa. Men soldaterna i Jimmy Coyles bataljon var välutbildade och erfarna. Jag förstår inte hur ledningen kunde slösa så med sina bästa medarbetare genom att skicka ut dem på ett uppdrag som inte ens cheferna trodde skulle lyckas. Det var, rått uttryckt, dålig krigsekonomi. Det låter vårdslöst och futtigt att kalla det slöseri, men det var just vad det var.
Den tyske, eller rättare sagt den sachsiska, huvudpersonen i berättelsen är vicekorpralen Albert Schmidt i det tyska 133e regementet. Hans förband befann sig strax söder om gränsen mellan Belgien och Frankrike. De hade en förhållandevis lugn period. Men även under denna lugna period blev soldater i regementet dödade eller sårade under två tredjedelar av dagarna i november och december. Det är också ett mått på kriget.
- - -
Det har kommit ut en ny bok om julstilleståndet. Den heter The Truce – The day the war stopped (Amberley Publishing). Författare är Chris Baker. Han redovisar vad de brittiska bataljonerna skrev i sina krigsdagböcker vid jul och ger också flera citat från soldaters egna dagböcker och brev. Det är ett register över julstilleståndet, bataljon för bataljon.
Chris Baker har två för mig nya uppgifter om det möte som jag har skrivit om i min bok Julmatchen på västfronten. Det är ytterligare en sachsisk soldat som berättar att de spelade fotboll med britterna och en skotsk soldat som berättar att tyskarna ville ha en match, men att en brittisk officer sa att det inte kunde ordnas. Denne officer är nog Henry Hyslop, som har skrivit om detta och som jag citerar i min bok: »De var väldigt angelägna att ha en fotbollsmatch men det gick inte att arrangera.”
Det som tyskarna föreslog var sannolikt en formell match med elva spelare i varje lag, domare och linjemän. Det finns berättelser om flera sådana utmaningar, men ingen uppgift att det blev match. Vid ett tillfälle sa tyskarna nej därför att de visste att de skulle bli avlösta och lämna skyttegravarna på annandagen. Även Jimmy Coyles och Henry Hyslops bataljon blev avlöst då och visste förmodligen om det.
Men matchen på juldagen mellan skottarna och sachsarna var säkert inte alls formell. Jag tror att den var som en av de matcher som både ni och jag spelade på skolgården, utan linjedomare och utan linjer. Det var bara fotbollskul.
I dag för hundra år sedan fick den skotske sergeanten Jimmy Coyle och hans bataljon order att täppa till en lucka i fronten vid orten Le Maisnil, en liten bit väster om Lille. De kom dit innan solen hade gått upp den 21 oktober och under den dagen följde sedan en av bataljonens tre mest förfärliga strider under krigets första månader.
Även det sachsiska regementet i min berättelse var i trakten. Där var vicekorpralen Albert Schmidt en av soldaterna. De hade kommit dit med tåg från området öster om Paris, där franska och brittiska styrkor hade stoppat tyskarna.
Albert Schmidts regemente hade varit med vid striden om staden Lille, men de franska styrkorna i staden gav upp medan regementet fortfarande förberedde sig för att anfalla. Sedan fortsatte regementet att strida mot britterna. Uppgiften var att göra det omöjligt för britterna att flytta soldatar över gränsen till Belgien, där den första stora striden vid staden Ypern pågick.
Om ett par veckor kommer den engelska upplagan av min bok från tryckeriet. Den har redan blivit lite omtalad. I går hade tidningen The Sunday Times en artikel om fotboll under julstilleståndet 1914. Jag hjälpte reportern Nicholas Hellen att leta fram material om en match som en brittisk bataljon sägs ha vunnit med 4–1 och han var vänlig nog att nämna min bok i artikeln.
Uppgifterna om denna match är mycket mera osäkra än uppgifterna om den match som jag har skrivit om i min bok. Den ende som berättar om 4–1-matchen är sergeanten Harold Douglas Bryan. Hans redogörelse finns i Imperial War Museum i London. Han skrev den troligen efter kriget. Problemet med hans berättelse är att den inte stämmer med krigsdagböckerna för någon av bataljonerna i regementet Scots Guards, där han var med.
Artikeln i Sunday Times blev genast uppmärksammad på webbplatsen Great War Forum, i en så kallad thread som handlar om fotboll under julstilleståndet. Några deltagare skrev att Harold Douglas Bryans berättelse har så dåligt stöd i andra källor att den inte borde berättas. De skrev också om hur viktigt det är att inte sprida historier som inte har stöd i flera trovärdiga källor.
Jag invände att uppgiften för dem som skriver om kriget är svårare än att endast ålägga sig stränga krav på källor. Det finns inte bara ett utan två sätt att göra fel. Det första fel som man kan göra är att slarva och skicka vidare historier som uppenbarligen är falska. Det andra fel som man kan göra är att vara alltför kritisk, så att man diskvalificerar historier som är värdefulla och borde berättas.
Jag anser att Nicholas Hellen i Sunday Times gjorde rätt. Han berättade Bryans historia samtidigt som han lät mig berätta om tvivlen och att historien inte har stöd i andra källor. Jag kan inte veta om 4–1 matchen verkligen inträffade, men jag vill inte ta risken att inte berätta om den. Sedan kan läsarna tänka själva.
Inläggen på Great War Forum finns här:
http://1914-1918.invisionzone.com/forums/index.php?showtopic=203212&hl=football&page=6
Skriv gärna till mig om värdering av källor eller om annat som har att göra med min bok. Min adress är: footballinnomansland@gmail.com
Min engelska bok heter: The Christmas Match – Football in No Man’s Land 1914, utgiven av Uniform Press.
Observera att det också finns en spökupplaga av boken på nätet. Den har en något annorlunda titel och sägs komma från ett annat förlag. Jag står som författare. Detta beror förmodligen på att det andra förlaget, som gav mig ett erbjudande, lade ut boken innan jag tackade nej. Jag hoppas att det andra förlaget ska lyckas stryka spökboken från sökmotorerna.
Dagens glada nyhet* för mig är att min bok kommer ut på engelska i november. Titeln är The Christmas Match – Football in No Man’s Land 1914. Förlaget heter Uniform Press. Och det som är särskilt roligt är att de behåller Patrik Sundströms lysande omslag.
Det var svårare än jag hade väntat att få ut boken på engelska. Först kontaktade jag några svenska agenter (dvs bokförmedlare), men de ville eller vågade inte ta hand om min berättelse. Sedan skrev jag till förlag i Skottland och England. Några sa nej. De flesta svarade inte. Sedan skrev jag till literary agents i Storbritannien. Några svarade nej. Några var intresserade och bad om mer material. Två sa att de ville ta uppdraget att placera boken. Men till slut ”försvann” alla från eposten. Ett förlag ville ge ut boken, men sa att det var för sent.
Då gav jag upp. För att kunna tacka dem som har hjälpt mig och som inte kan läsa svenska beställde jag simpla pocketböcker med min egen engelska text för att skicka tillsammans med svenska böcker till Sachsen, Skottland, England och Belgien. Det var då jag fick tips att kontakta Ryan Gearing som driver förlagen Tommies Guides och Uniform Press. Han tände direkt. Tack, säger jag, men ordet är för litet.
Jag skrev 70 brev. Ett kom rätt.
Den 19 december blir det boksläpp i museet In Flanders Fields i Ypern i Belgien. Jag har hört att EU och det europeiska fotbollsförbundet Uefa ska ha en minnescermoni i staden den dagen.
* Sigge Ågren, han som skapade Expressen, startade vinjetten Dagens glada nyhet. Han ville undvika att vi bara rapporterade om elände. Han bestämde att det skulle vara minst en glad nyhet i tidningen varje dag. Det är ett bra sätt att tänka.
I går, den 1 oktober besökte jag biblioteket i Kristianstad för att berätta om min bok. Jag visade bilden från hovets webbplats med kungen i generalsuniform som tar emot blommor från barnen på sin födelsedag. Jag frågade publiken: Vad tänker han på? Tänker han alls? Jag visade också en bild på länsstyrelsens entré i Örebro slott. Där står två kanoner. Jag frågade publiken: Vad tänker dom på? Tänker dom alls? Har dom tänkt på vad kanoner är till för?
Efteråt fick jag frågan: Du är tydligen radikalpacifist? Nej, det är jag inte. För några år sedan fick jag erbjudande att bli medlem i Svenska Freds. Men jag fick inte ihop det. Jag inser att det finns tillfällen i historien då krig är oundvikligt. Det jag vänder mig emot är att folk slarvar med krigsorden och använder krigets symboler utan att tänka på vad de betyder.
Varje dag under hösten är det hundra år sedan huvudpersonerna i min berättelse, Albert Schmidt och Jimmy Coyle, var med om något under första världskriget. Just i dag, den 2 oktober, för hundra år sedan befann de sig i de första skyttegravarna nordost om Paris. Kriget hade vänt. De tyska soldaterna hade tvingats dra sig tillbaka norrut. Inom kort, för hundra år sedan, for sedan Albert och Jimmy med sina förband till Flandern där de fortsatte kriget. Det var där soldater i Alberts regemente och Jimmys bataljon spelade fotboll på juldagen.
Skriv gärna till mig och berätta vad ni tänker när ni läser min bok. Adressen är: footballinnomansland@gmail.com.
